Har problem med min morsa och nu vill jag verkligen ha seriös hjälp. Ska försöka förklara saken så gått det går. säg att vi har folk över på middag vilket vi har rätt ofta, så är det bara omöjligt för mig att vara trevlig när hon är i samma rum. Helt stört! Så fort hon går ut för att hämta dricka/svara telefonen, först då känner jag att spänningarna släpper och jag kan liksom börja prata med folk. Samma sak när hon skutsar polare, jag kan fan inte ens snacka ordentligt med dom heller när hon är i samma bil. Och så här har det hållt på sedan något år tillbaka. Skitjobbigt verkligen!! Det är inte att jag inte gillar henne och hon är inte elak på något sätt. har grunnat rätt mycket på vad det kan bero på.. och ibland kan jag tycka att hon är lite falsk, och hon kan sitta och snacka små skit om sina arbetskamrater osv. På nåt sätt så avskyr jag att prata när hon lyssnar. Vill bara få råd vad fan jag ska göra!? Och vad beror detta på?

---

SVAR

Hej!
Du skriver att du fick det jobbigt med din mamma för något år sedan.
Vad hände då? Var det en förändring i dig eller hos henne?
Fundera över vad som gjorde att du började känna så här.
Mellan raderna kan jag läsa att du känner dig osäker på henne.Du skriver att hon pratar illa om sina arbetskamrater.Finns det rädsla hos dig att hon inte är ärlig?Kan det vara därför du inte vill att hon ska lyssna på vad du säger?
När man blir vuxen, som du håller på att bli, börjar en frigörelse mellan barn och förälder. Du vill visa att du håller på att bli vuxen, men i din mammas ögon är du ett barn.Hon ser fortfarande sin "lille" son och kan inte släppa taget. Förmodligen är detta vad som håller på att hända mellan er, spänningen, som du talar om.
Jag tycker du skall tala om hur du känner.Hon vill säkert veta för att kunna förändra. Säkert har hon känt samma sak, och undrat hur hon ska göra, liksom du.
Om det känns svårt att möta henne i ett samtal, kan du söka hjälp hos din kurator. Han eller hon kan säkert hjälpa dig, för ett möte tillsammans med din mamma, för att ni skall kunna mötas som två vuxna.
Bra att du vågar känna, och kan sätta ord på din känslor!