Hej, jag är en tjej som är ganska säker på att jag är kär i en kille. Jag känner honom inte, men han är bra kompis med två av mina kompisar. Vi har chattat lite på msn och så, men då är det nästan alltid jag som sagt "hej". Jag får känslan av att han tycker jag är jobbig/dryg. Vi har träffats några gånger eftersom han spelar i samma band som min kompis, och när jag är där på spelningarna träffar jag han. Men om vi tex. är ett stort gäng som sitter och pratar och han kommer dit, låtsas jag som om jag inte ser honom och vågar inte säga ett ord. Jag kommer på saker jag vill säga men det stannar, det går liksom inte att få ut orden. Han är absolut inte som andra, han är väldigt anorlunda. och därför tycker väldigt många om honom. Och han verkar som en underbart skön person, jag vill verkligen lära känna honom! Ibland när man tex. sitter flera stycken vågar jag inte säga något, för jag är så rädd för att som ska dömma mig efter det som hör just då, och jag vet inte om "det är jag". Till en början var det bara att jag tyckte han var snygg, men sedan när jag "lärt känna" honom på avstånd har det blivit mer av en besatthet. Jag kan verkligen inte sluta tänka på honom, det har gjort att jag gråta och vara ledsen mycket mer. Jag drömmer om honom hela tiden också, och när jag tex.försöker sova brukar jag ligga och tänka på hur jag ska göra för att få kontakt med honom, och det slutar alltid så lyckligt. Varför kan det inte vara så i verkligheten? Varför blir jag stum i närheten av honom? och vad ska jag göra för att komma över rädslan?

---

SVAR

Hej!
Du skriver att du verkligen vill lära känna killen du är kär i.
Och förmodligen är det, det du ska göra.
Fundera över vad du ska säga innan du träffar honom, då kommer du också över din rädsla att göra bort dig!
Ställ frågor, tex. om musik som han är intresserad av eller annat du vill veta.
Det får honom att känna sig viktig och betydelsefull och du lär samtidigt att känna honom.
På din fråga om vad du skall göra för att inte du skall bli stum, tror jag att det kan hjälpa om du tränar händelsen i förväg.
Alltså, att se det som du vill ska hända, att du faktiskt pratar med honom.
Fundera ut frågor= minskar rädslan, men den kommer alltid att finnas med dig, det krävs mod att ändå våga.

Träna mötet i dina tankar, se det framför dig i din fantasi= minskar också rädslan.
Om sedan ändå inte mötet blir som du tänkt dig, har du ju ändå gjort ett försök!
Hälften vågat- hälften vunnit!

Kanhända ett lyckligt slut i verkligheten?!