När jag läser det du skrivit så tänker jag dels på att "omogen" är ett väldigt tråkigt val av ord. Vem är mogen? Jag tänker också att du mår dåligt och har det jobbigt just nu, och har haft, men för det behöver du inte vara omogen eller ett "psykfall".
Ibland är det tufft som förälder när barn mår dåligt och det är lätt hänt att häva ur sig saker som psykfall eller att man ska ringa polisen.
Att vara 22 år och ha tankar och ångest kring sitt liv och vad man åstadkommit är inte onormalt. Egentligen är det irrelevant om du är "sjuk" eller inte, det jag ser är att du inte mår bra, inte trivs med dig själv och är väldigt styrd av dina känslor. Det är inte ovanligt att det blir så om man har tunga erfarenheter av t.ex. mobbing som du har.
Du beskriver att du tänker destruktiva tankar och har skadat dig själv men du skriver också att du vill och behöver ha verktyg för att hantera det bättre. Har du fått någon annan hjälp än psykakuten? Är du kvar på öppenpsyk?
Att må bättre och lära sig att leva med den stress du beskriver tar tid, men det går. Och du vill ju, det är jättepositivt! Det finns människor som hinner bli både 30 och 40 innan de söker och får hjälp.
Försök att kontakta din mottagning och hör om du kan få en remiss till T.ex. DBT=dialektisk beteendeterapi eller någon annan terapiform som passar dig och kan ge verktyg att hantera stress och ångest.