Hej Helena. Den senaste tiden har jag drabbats av extrem angest. Jag ar orolig over valdigt abstrakta saker som tex; vad ar solljuset, vad ar morker, vad ar allt uppbyggt av, vad ar tankar, vad ar livet, vad ar himlen, kanslor, vem ar jag?, osv. Jag gar jamt runt med en slags overklighetskansla och ar jatteradd storre delen av dagen. Jag har tidigare varit orolig over manga saker ofta, men dessa var mer "normala". Just nu ar jag jatteradd for allting och far panikattacker flera ganger om dagen. Det kanns aven som om att jag haller pa att bli galen. Jag ar 20 arig tjej och vet inte riktigt vad jag vill med livet. Jag litar inte pa mina egna asikter och maste alltid fraga andra vad dom tycker om olika saker innan jag sjalv kan bilda en egen uppfattning och asikt. Jag litar verkligen inte pa mig sjalv. Vissa pastar att det egentligen inte ar "solljuset" etc som skrammer mig egentligen, utan att jag har nagon inre angest som maste bearbetas och att det ar den som stor mig i grunden. Kan det vara sa? Jag vill namligen inte bli galen pga solljuset och andra "sjalvklara" saker, for dessa kommer man ju inte undan. For ovrigt har jag ett valdigt bra liv. Jag har en familj som alskar mig och bra betyg i skolan, men jag kan aldrig gladja mig at saker, utan ser allt negativt och livet kanns som jordens undergang helt enkelt. Jag blir deprimerad av allt "kul" som hander. Jag kan inte gladjas med andra, eller gladjas nar jag far bra betyg, traffar kompisar eller far reda pa glada nyheter. Kanner mig vilsen. Later jag som ett hopplost fall, eller gar detta att atgardas? Vad tror du? Vad borde jag gora? Vad hander med mig? Jag gick till en psykolog i ett par manader, men hon hjalpte inte speciellt mycket. MVH, Anonym 20-arig tjej

---

SVAR

Att grubbla över livet och vad som är verkligt och inte är väldigt vanligt när man har ångest. Om det är så mycket grubblerier som du beskriver så brukar man säga att det ger en sämre livskvalitet, det går åt mycket tid och energi för dig att hantera din ångest och dina tankar.

Jag tycker inte alls att du låter som ett "hopplöst fall", det finns inga såna enligt mig. Du berättar att du har gått till en psykolog men att det inte hjälpte. Kanske skulle du behöva en annan psykolog, man passa inte med alla människor och det är samma sak med psykologer. Du skriver inte var du gick och pratade men det finns flera olika alternativ. Ett är ungdomsmottagningen, men om du är för gammal för att gå dit så kan du vända dig till vårdcentralen eller till den öppna psykiatriska mottagningen där du bor.

Om du vill får du gärna adda mig på msn: helena.meyer@fryshuset.se