Okänd
Annat
Hej! Jag är en tjej på 19 vårar som har lidit av en stark känsla av ångest nästan hela min tonårsperiod. Varje dag vaknar jag upp och väntar på att känslan ska försvinna eller åtminstone ge mig svar varför jag hela tiden har ångest. Jag känner mig bara så ledsen, deprimerad, trött och orkelös. Under alla dessa år har jag även stressat och det gav mig inget annat än IBS (irriterad tarm) och sämre minnesfunktion. Eftersom min ångest går i intervaller så insjuknar jag så ofta som varannan vecka. Jag använder mig ofta av en mask på jobbet eller i skolan och på så sätt är jag van och klarar mig ganska bra utan att någon märker något. Men helt plötsligt så orkar jag inte mer, jag har blivit mer och mer orkelös och vill bara slippa allt det jobbiga. Ångesten vet jag inte vart den kommer ifrån eller hur jag ska bli av med den. Jag har försökt att prata med psykologer bland annat på BUP, kuratorer i skolan och på Unga vuxna när det varit som värst. Men det brukar vara samma story jämt, jag kommer dit och berättar mina problem. Dom drar slutsatser om posttraumatiskt syndrom, ångestsymptomer och syndromer osv. Sedan är det inte så mycket mer med det, dom går liksom aldrig till botten med det utan träffar mig i en uppåt period och säger i stil med "jag tror inte att du behöver gå här mer" istället för att ge det en chans. Och så är jag tillbaka på ruta ett igen. Har en mamma och en syster som är mano depressiva men kan inte ens i mina värsta mardrömmar drömma om att bli likadan. Jag vill bara må bra, men vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp. Detta är frustrerande och jag vet inte längre vad jag ska göra när jag inte längre ens orkar gå till jobbet.
SVAR
Det låter verkligen som att du har det tungt och jobbigt just nu. Ibland är det svårt att komma till rätta med ångest. Det låter också som att du skulle behöva någon form av terapi, kanske inte bara samtal med kurator och diagnoser. Ibland kan det även vara bra med medicin. Manodepressivitet är väldigt ärftligt och det kan också vara väldigt påfrestande att växa upp med en psykiskt sjuk förälder.
Kanske skulle vuxenpsykiatrin vara bättre för dig. Det brukar vara annorlunda att gå där än BUP eller liknande. Den situationen du beskriver är ohållbar och du måste försöka att orka kräva hjälp. Kan din mamma kanske hjälpa dig? Lägg gärna till mig på msn om du vill: helena.meyer@fryshuset.se
Visningar : 258
