Hejsan! Jag har länge velat uppsöka en psykolog eller en kurator eller någon annan men jag vågar inte riktigt. Jag vet inte hur jag ska börja eller ens få ut mig allt som jag har inombords. Dessutom är jag rädd att "mina problem" är för små så dom bara kommer skratta åt mig. Nu kommer dom väl inte göra det men det känns som så. Men för några månader sen gick jag faktiskt till en kurator bara för jag kände att jag verkligen behövde prata men det gick jättedåligt. Jag satt bara tyst och fick inte ur mig nått och det kändes bara som jag satt och kämpade att hålla tillbaka tårarna. Min kurator sa inte så mkt heller och det var ett väldigt kort samtal. Nu kommer jag inte ens ihåg vad hon sa eller vad vi kom fram till. Hur ska man våga ta steget och börja prata? Att öppna upp?

---

SVAR

För det första vill jag säga att inga problem är för små, och en psykolog och kurator kommer inte skratta åt dig.

Det kan kännas väldigt svårt att gå till en kurator och prata om svåra saker, men försök kom ihåg att de finns där för att kunna hjälpa dig. Det är ok att gråta inför en kurator.

Mitt tips är att skriva ner det du vill säga, och ta med dig det pappret eller anteckningsboken och läs upp vad du skrivit. Då får du med allt du vill ha sagt. Du kan också be din kurator att ställa frågor, och säga att du tycker att det är svårt att tala fritt om jobbiga saker.