Hej, jag är en kille på 15 år som konfirmerade mig i juni. Innan konfirmandtiden var jag väldigt skeptisk till Gud och kristendomen, men allt eftersom tiden gick så fick jag mer och mer tro på Gud. Gud blev liksom ett väsen som börja fylla ett hål i mig men innan jag han utforska honom ordentligt tog konfirmandtiden slut. När jag sedan kom tillbaka till "verkligheten" så försvann allt eftersom min tro mer och mer. Jag vill tro på Gud. Hur gör jag?

---

SVAR

Hej!
Konfirmandtiden kan bli en ganska stark upplevelse. Det finns en nära gemenskap, kvällsandakter och viktiga samtal. Kanske kan man säga att konfirmandtiden "fyller på" hela tiden med just de saker man längtar efter, dvs fyller tomrummet eller "hålet" som du talar om. Vi har inte så många arenor i vårt samhälle där det är accepterat att ta upp livsviktiga och existentiella frågor. När man kommer hem från lägret eller konfirmationstiden är det ingen som "fyller på" längre. Då måste man sköta allt själv och det är verkligen inte lätt.

Vad kan man göra då? Gå med i en kyrkans ungdomsgrupp där du bor. Ring till församlingen, be att få samtala och träffa ungdomledaren/prästen och sedan kanske kolla in om deras grupp kan vara något för dig. Du kanske redan är med i ungdomsgruppen. I såna fall, ta upp vad du saknar med dina ledare. Det är kanske fler som käner som du.

Skriv ner dina tankar. Skriv ner vad du saknar, vad du upplevde under konfirmationstiden, var du känslomässigt befinner dig nu. Skriv brev till Gud, skriv till dig själv före, under och efter lägret. Skrivandet kan vara ett sätt att upprätthålla och skapa en relation.

Har du någon kompis som du kan dela detta med? Prova i alla fall.

Kolla upp om det finns några resor till Taizé i Frankrike som du kan följa med på. Kolla med din församling eller Surfa in på Delfinbussar.se. Du kan gå in på Taize.fr och kolla in vad det är. Ungdomar från hela världen kommer dit och samtalar och delar tystnad. Taizé är en öppen gemenskap/kloster där man som ungdom är särskilt välkommen att stanna en vecka för att delta i deras liv. Det kan vara mellan 300 och 5000 ungdomar där beroende på vilken tid på året man kommer. Det är katoliker, ortodoxa, lutheraner, ja allt vad man kan tänka sig. En av bröderna är svensk.

Säg till att du vill bli ungdomsledare eller fadder för nästa års konfirmander. Det är ett bra sätt att få lite ansvar och gå vidare med sina egna tankar.

Jag tror att det är väldigt svårt att få tron levande helt på egen hand. Därför att tro handlar om relationer. Relation till Gud, till dig själv och dina medmänniskor. Utan relationer är det svårt att få näring. Det handlar inte om att man tvivlar. Jag uppfattar det som att tron bara rinner ut som sand mellan fingrarna för dig. Stämmer det? Därför tror jag att om du kan finna någonstans där du kan vara undomsledare så är det jättebra.

Det här med tro går upp och ned. Det gör det för alla människor. För mig är det lättare att tro med hjärtat än med huvudet. När jag logiskt försöker få ihop allting på egen hand så går det inte. Det blir svårt att tro. Men min känsla säger mig att det måste finnas nånting mer. Det är kanske det där "hålet" som du talar om. För mig är det lite som att om jag inte tror på att det finns en mening bakom alltihopa så måste jag tro att allt är bara slumpens verk. Det känns lite meningslöst och tomt att säga att hela skapelsen och mitt liv är bara en enda jättestor lyckträff, en slump. Därför vill jag tro att det finns en skapande kraft, en konstruktiv Gud som vill liv och liv i överflöd.

Och du det räcker med att vilja tro på Gud. Ibland kan man inte. Men det är viljan som räknas. När vi vill tro på det goda, på kärleken och på Gud så smittar den goda viljan av sig till andra runtomkring och till sig själv. Huvudet kanske säger nej. Men det är viljan som är grunden.

Till sist, kom ihåg att i dopet var det Gud som sade: Jag tror på dig och ska vara med dig alla dagar. Det löftet gäller oavsett vår förmåga att tro.

Vill du prata lite mer så kan du skriva till
anders.hedman@fryshuset.se