Hej! Jo det är så att för ca fyra år sen så dog min mormor, som inta bara var min mormor, utan var också min allra bästa vän och det händer fortfarande att jag blir super ledsen och hamnar i deprisioner för att jag saknar henne.. Jag jobbar inom kyrkan en del, för att det får mig att må lite bättre inombords, men jag kan inte känna någon verkligen tro till gud.. För om det nu är så att det finns en gud.. varför tog han då min mormor ifrån mig? Varför tog han min bror som dog när jag bara var två månader och han bara var 14? och varför tog han min kusins mamma ifrån henne när hon bara var 10 år? Mina kompisar säger att jag lägger all skuld på Gud bara för att jag tycker de känns rätt att göra så.. men jag tycker att dom har fel… jag kan bara inte förstå hur jag ska kunna älska en gud, som bara tar ifrån mig alla som jag älskar… hur ska jag göra??

---

SVAR

Hej!

För några veckor sedan skrev jag om att förlora någon som står en nära och om den jobbiga, nästan alltid närvarande sorgen. Kolla bland mina frågor och svar. Det var en kille, tror jag, som förlorat sin farmor.

Sedan tycker jag att du har all rätt i världen att vara besviken, arg och skälla på Gud. Det tillhör den judiskt-kristna traditionen. I Bibeln finns det en bok som bara handlar om det. Den heter Klagovisorna, så du förstår vad den handlar om. Det sägs att några judar som satt i koncentrationsläger bestämde sig för att ställa Gud inför rätta. Resultatet var att man fann Gud skyldig. Sedan gick man in och firade Sabbat, dvs gudstjänst, till Guds ära. Så paradoxalt kan livet vara.

För mig är tvivlet livsviktigt för min tro. Om någon begränsade mitt tvivel skulle jag inte kunna tro. Tvivlet skapar en längtan efter Gud, efter en mening. För när jag nöjer med mig med svaret att allting är en slump så känner jag mest av allt en längtan efter en mening. Pär Lagerkvist skrev: Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro? Vad jag säger är att du ska kasta allt på Gud. Anklaga Gud om det är så du känner. Då har du en ärlig relation till Gud. Jag tror inte Gud är ett dugg intresserad av att du ska visa upp en fin och väluppfostrad sida som inte är ärlig. Vad ska Gud med den till? Blir inte oärliga relationer i längden meningslösa?

Jag håller med dig. Dina kompisar har fel. Hur ska du kunna älska Gud efter allt som har hänt? Just nu är det inte tid för att älska eller tycka bra om Gud. Det är en tid för något annat. Vad kan bara du veta. Läs gärna Predikarens tredje kapitel. Det kan också vara så att dina vänner inte kan svara på dina ärliga och svåra frågor. Då blir de rädda och osäkra i sin tro. Kanske gör du dem oroliga.

Till sist tycker jag att du ska fortsätta att berätta om dina tankar och tvivel. När man ältar en fråga så upptäcker man ofta nya saker. Jag hoppas att du har trofasta vänner eller släktingar för det finns inget som är lika viktigt som att få berätta om och om igen. Är det så att de gärna vill komma med "goda" råd så be dem att bara lyssna. Säg att nu ska jag berätta något och jag vill att du bara ska lyssna. Du behöver inte komma med något svar. Detta är oerhört svårt för det flesta människor, inklusive mig själv, men vi borde träna på det oftare. Lycka till! Jag tror att Gud tycker om din ärlighet.

Varma hälsningar
anders.hedman@fryshuset.se