Okänd
Annat
Hej. Jag är 16 år och har haft problem med maten i snart 4 år. Dock har jag aldrig fått någon diagnos, men har läst en del om ätstörningar och redan för två år sedan gick det upp för mig att allt inte står bra till med mig. Min värsta period är över, men problemet är att tankarna aldrig försvinner. Jag har perioder då jag inte äter alls, och perioder då jag äter normalt. det jobbiga är att även då jag äter normalt så sitter och och räknar ut innehållet i maten, antal kalorier osv, utan att jag själv egentligen vill det. Är det en bra dag säger jag emot "det dumma", men de dagar då det är sämre kan ett tillfälle då jag äter för mycket (kan röra sig på 50 kalorier för mycket) göra att jag mår psykiskt dåligt resten av dagen. Nu är det så att jag nyss börjat i en ny skola där ingen vet om mitt förhållande till maten. I min förra skola tvingades jag äta lunch minst en gång i veckan, vilket gjorde att jag i alla fall fick i mig lite näring. Men nu är det ingen som gör så längre och jag är rädd att jag ska falla längre ner i mitt problem. jag vet heller inte om jag vågar prata med någon, är så rädd för att göra mina föräldrar besvikna (då jag redan förnekat ätstörningar för dem), men samtidigt vill jag bara att någon ska hjälpa mig. Hur ska jag göra med det här, jag vill ha hjälp?
SVAR
Hej!
Jag hör att du har kommit en bra bit med din insikt, att du inte mår som du ska. Det är smärtsamt men bra för det är först när man erkänner problemet för sig själv man kan börja göra något åt det.
Jag hör att du är orolig att berätta för dina föräldrar men jag råder dig till att berätta. Det hör till sjukdomen, lögnerna kommer så lätt men jag kan lova dig att dina föräldrar vill veta om det här. Jag tror tvärtom att de skulle bli besvikna om de inte fick chansen att hjälpa dig, besvikna över att du inte litade på de tillräckligt för att berätta.
Det är dags att göra något åt detta nu tjejen. Du behöver nämligen inte leva så här längre om du inte vill. Hjälpen finns hos dina föräldrar och hos en ätstörningsenhet (alla ligger på ABK´s hemsida abkontakt.se)
Du har ingenting att skämmas över så ta den hjälp du har rätt till. Samla mod, berätta och sök vård. Du kommer aldrig ångra att du tog tag i detta den dag du märker att tankarna är helt borta. Det kan jag lova dig!
All värme och styrka!
Visningar : 131
