Hej, det är så att jag har varit ihop med min tjej (ett år äldre än mig) i snart elva månader och allt var jättebra i början och det var det fram tills sommarlovet ( vi hade varit ihop ca 5-6 mån) men på sommarlovet träffades vi nästan varje dag även om vi bor 6-7 mil från varandra.. jag vet inte, men det blev så mycket och jag ville ha tid med mig själv, vänner, släkt och andra man vill hälsa på när man annars inte kan, men jag blev sliten itu och alla ville man skulle hälsa på men jag valde alltid min tjej förre alla andra och ingen gnällde men jag ville ha egen tid lite, kunna njuta av en datakväll med polare, men det han jag knappt.. det blev för mycket och jag blev pressad och kände sakta att mina känslor svalna och jag blev osäker om jag var kär i henne och jag gjorde slut helgen innan skolan börja och jag förklara så gott jag bara kunde att mina känslor försvunnit och hon han aldrig lyssna klart på allt utan istället drack hon sig full och svara inte när jag ringde.. men dagen efter verka hon som inget hänt och försökte prata med mig, men jag ville inte bråka mer med henne, men jag ångra mig och vi börja prata lite och jag försökte verkligen känna efter om jag kände något fortfarande för henne men det kändes inget.. och några dagar gick och jag sakna henne mer och mer ( varför vet jag inte, men mitt huvud kunde inte koncentrera och jag tänkte bara på henne..) jag försökte fixa allt till rätta och fråga om jag kunde en chans till och hon gick med på det efter mycket prat och tårar. och sen dess har det gått ungefär tre månader och min tjej blev jättesotis efter det och jag kunde inte hälsa på en annan tjej utan att hon blev grinig och påminde mig om det hela kvällen efter och hon börja till och med röka för att "lungna nerverna" och jag visste inget om det och blev både förvånad och besviken för att hon rökte pga mig.. jag kände mig illa till mods och visste inte vad jag sulle säga.. sen på kvällen bråka vi tills hon grät och jag kände mig som den dummaste människan på jorden och ville bara gräva ner mig.. och sen jag gjorde slut har hon varit jätte rädd att förlora mig och hon säger att hon inte blir sotis, men jag känner det när hon blir och det är väldigt ofta.. vi tjafsar nästan varje gång vi ses och jag blir så pressad att jag inte hinner med allt med plugg, vänner, släkt och tid med mig själv.. alla helger är jag borta, på dagarna är jag hos min tjej och jag är väldigt sällan hemma för att jag ska hinna träffa min tjej för hon ska kunna sova på nätterna för hon kan inte sova utan mig. allt blir så stressande och jag önska dygnen var längre och jag hann mer.. jag har bott i socialfamilj pga olyckliga förhållande mellan min mamma, bror och mig för vi inte klarar av att leva normalt.. jag har bott hemma cirka 5 år av 16 år i livet och flytta hem i somras och jag var aldrig hemma under sommarn knappt och jag har haft väldigt otur med min barndom och allt varit mig emot och jag har hittills kunnat trycka ner problemen, men allt kommer tillbaka nu när allt är som värst mellan min tjej och mig och jag är så osäker om jag verklgien är kär i min tjej.. jag älkar henne för den hon är, men jag vet inte om jag älskar henne som i kärlek utan mest bara att jag trivs i hennes sällskap.. det känns som alla mina problem är som ett lock som stänger ut alla mina känslor för min tjej.. och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne, men vet inte hur jag ska överleva med alla problem.. vet inte hur jag ska göra slut.. jag vet inte om vi kan ta en paus.. om vårat förhållande håller.. jag har så mycket press nu att jag snart brister och vet inte om jag klarar mer bråk. hela min barndom är uppväxt på det och hämmat min självkänsla och min trygghet i mig själv och min kurator kallar mig för ett maskrosbarn och överlevare och hon säger att dom blir starka.. men jag känner mig svag och inte kan bestämma mig och önska någon kunde bestämma allt åt mig.. jag önska jag kunde säga på något snällt sätt att jag vill göra slut.. hon är jättekär i mig och hon är säker på det.. men jag är som ett frågetecken.. jag känner mig stängd från alla känslor.. vet inte om jag ska göra slut eller om vi ska vara ihop och om jag gör slut, hur ska jag göra då? vore så glad om ni kunde svara så snabbt ni kan! tack i förhand/ killen med bekymmer

---

SVAR

Okej,
det är aldrig lätt att göra slut, inte om man är en medkännande människa. Då är det alltid jobbigt. Jag tror att många gör som du. Man gör slut, ångrar sig, blir ihop, märker att man kommer tillbaka i samma hjulspår, vill göra slut igen, partnern blir jätteledsen och kanske hotar med destruktiva beteenden. Och då får man i din postition ännu sämre samvete, känner sig pressad och önskar att någon bara kunde komma och bestämma åt en.

Först, om någon börjar röka eller dricka för att du gör slut så är det aldrig ditt fel. Det är aldrig dit fel. Varje människa är själv ansvarig för detta.

Sedan, ingen kan bestämma åt dig. Det ansvaret måste du ta. Det är skitjobbigt att såra någon annan. Särskilt någon man tycker om.

Vidare, i ett förhållande ska båda må bra. Båda måste få känna att de får ta plats med sina behov ( och nu pratar jag bara om såna behov som är helt normala t ex träffa sin familj, sköta sina läxor och ev träning). Kan den ena inte få utrymme för detta så kommer man att kvävas. Jag tror inte att någon relation håller i längden om man inte får utrymmet att vara för sig själv.

Ett tips, googla fram Björn Afzelius gamla låt "Man kan inte äga varann". Han beskriver det bra.