Okänd
Annat
Jag vaknar, ser hela dagen från början till slut. Exakt varje detalj där jag gör bort mig. Gömmer mig, tar omvägar, använder mig av ursäkter hela dagen för att slippa känna den där obehagliga känslan… Svett, hjärtklappning, skakningar, rodnader och stamningar. Visst jag klarar att ta mig igenom dagen bra oftast, men jag har alltid en panik känsla i kroppen. Känns som jag bara väntar på att göra bort mig, att jag ska bli utstirad, att jag ska göra något fel och jag inte ska veta vart jag ska ta vägen. Jag har kompisar, inte många men några få hyfsat nära. Fast även inför dem skäms jag över den jag är, hur jag pratar och hur jag beter mig. Fast det är ändå med dem jag känner mig som tryggast. Där jag i alla fall kan slappna av stundvis. Mina ytliga bekanta har jag bara byggt upp relation utifrån fester/alkoholen. Där jag på festen när jag är full ger en bild att jag är en skön person, men sen i vardagen när man träffas så blir jag bara tillbakadragen och kontakten växer aldrig längre än så med tanke på det. Alkoholen har jag tagit hjälp av ganska många gånger utanför festsammanhang bara för att klara av saker när det är något viktigt som jag måste göra och inte kan komma undan. Senast var på mitt utvecklingssamtal i skolan, klarar inte av att sitta vid ett bord med en vuxen (är en slags fobi jag har). Typ där skon klämmer som mest, det är alltid vuxna som får mig att bli mest nervös. (Kanske har det att göra med att jag aldrig kände mig trygg som barn. Mina föräldrar var väl inte riktigt överlyckliga i mig, jag var något som aldrig skulle hänt och det blev jag ständigt påmind om som liten. Både genom slag och ord). Jag har i stort sätt haft det så här så länge jag kommer ihåg mer eller mindre. Nu vill jag bara kunna känna mig okej för en ända dag, känna att jag inte har något att oroa mig för, känna att det inte finns någon vuxen som skrämmer mig och framförallt lära mig att inte inta alkohol vid alla äckliga tillfällen som jag gör. Men hur, jag skäms så över mig själv, över allt som är fel. Hur skulle jag kunna vända mig till någon i verkligheten, jag som hatar vuxna, utan att känna panik och yrsel. tacksam för svar
SVAR
Hej,
Som du beskriver det ska man inte behöva ha det. Och du ska inte behöva skämmas för dig själv varje dag, du har inte gjort något fel.
Det är svårt att veta vart du kan vända dig, eftersom du är rädd för vuxna. Har du någon aning om varför du är det? Har någon gjort dig illa?
Du får gärna lägga till mig på msn: helena.meyer@fryshuset.se så kan vi prata mer.
Visningar : 170
