Okänd
Annat
Hej Helena! Jag har ett i-landsproblem, men det gör mig verkligen olycklig. Jag är olyckligt kär. Jag har på senare tid även börjat fråga mig om den här olyckliga kärleken kan hänga ihop med min självkänsla på ett negativt sätt. Den här killen går tillbaka långt i tiden, jag träffade honom första gången när jag var tio år, vi gick i samma klass i två år. Sedan gick vi i samma skola, olika klasser, och han hälsade på mig ganska ofta och frågade hur jag mådde. Jag tolkade detta som ett intresse från hans sida, speciellt eftersom han var blyg mot mig, han som i vanliga fall inte brukade vara blyg och dessutom är ett år äldre än mig. Ju längre tiden gick desto mer kär blev jag. Varje gång jag såg honom på håll i skolan började mitt hjärta dunka och jag kunde inte få nog av att titta på honom när han inte såg. Om vi var i samma rum vågade jag knappt röra mig i rädsla att göra bort mig. Men jag blev modigare. Med tiden började jag hälsa på honom och inleda samtal när vi var ensamma. Det gav mig alltid världens glädjerus efteråt, som jag aldrig har upplevt i något annat sammanhang. Tyvärr insåg jag nog inte att hans intresse kanske hade falnat för länge sen, och att det var jag som gick och var kär i honom i åratal. I vilket fall som helst, han svarade upp på mina närmanden och verkade gilla mig som person i alla fall. Därför blev jag så förvånad och ledsen när han ibland ignorerade mig totalt i korridorerna. Det var som att kastas fram och tillbaka mellan is och eld. Jag visste aldrig vad jag kunde förvänta mig för bemötande eller var jag hade honom. Han verkade på något sätt ändå intresserad, men vi var fortfarande blyga för varandra. Oroväckande nog dyrkade jag nästan honom, och satte honom på piedestal. Om han märkte det måste det ha känts obehagligt för honom. Jag trodde verkligen att jag hade lagt det här bakom mig, att det var en förpubertal förälskelse som hade att göra med omoget beteende, dålig självkänsla osv. Men nu har det flammat upp igen, helt utan anledning har jag utsatt mig för samma sak igen. Vi bor numera långt ifrån varandra och har inte längre några beröringspunkter. Inga naturliga sätt att träffas. Men eftersom jag plötsligt saknade honom lade jag till honom på facebook, och då var det klippt. Där är det ännu enklare att hålla det falska hoppet vid liv. Vi hade en lång chatt som startades av mig, för ett tag sen. Allt kändes hur bra som helst mellan oss, jag blev inte avvisad som jag hade fruktat. Men efter det har den sporadiska kontakt vi haft hållits igång av mig. Jag måste sakta erkänna för mig själv att ingenting har förändrats… och jag jämför mig fortfarande med honom och ser bara alla hans bra egenskaper som jag inte har. Han har ett svalt, återhållet intresse för mig. Troligen bara artighet eller i bästa fall vänskaplighet. Hur mycket jag än försöker hålla mig cool så blir mitt hjärta vidöppet när det gäller honom. Det verkar vara så att jag måste kapa av honom helt för att förbli oberörd, och inte såras. Som det är nu, så länge jag fortsätter påminnas om hans existens så är jag helt i händerna på honom. Vilket är otroligt orättvist mot mig själv och mitt egenvärde. Vad är det som gör just honom så speciell, kanske du undrar? Han är den enda kille som någonsin verkat tänka likadant som mig, uppskatta samma saker, kunnat kommunicera med mig och som är en genuint kärleksfull person trots allt grupptryck. Han är unik och går sin egen väg. Jag har en dålig relation till min pappa, kanske har det gjort att jag inte förväntar mig så mycket av killar och därför blir så sårbar när jag hittar någon av det andra könet som jag kan uppleva en ren kärlek till. Dessutom har min pappa aldrig sett mina behov, och ofta svikit mig känslomässigt. Därför river det extra mycket i hjärtat att bli sviken och ignorerad av den jag verkligen älskar. (Min förälskelse, den här killen). Det här har gjort mig deprimerad och jag missköter skolan och struntar i att sova osv. Jag väntar på något som aldrig kommer inträffa, och det förstör mitt liv! Hjälp mig!
SVAR
Hej!
Tack för ditt långa, välskrivna meddelande. Även fast det är ett tungt ämne så log jag när jag läste, för jag känner igen mig så. Dessutom låter det som att du redan har många svar inom dig. Du verkar vara en klok tjej.
Att det är svårt att skaka av sig sådana känslor som man burit med sig så länge tycker inte jag är särskilt konstigt. När man dessutom känner så för någon så har man nog svårt att släppa in andra killar, och det blir bara just HONOM som man har ögon för som gäller. Du säger att det bara är han som verkat tänka likadant, som kunnat kommunicera med dig och som går sin egen väg. Min spontana tanke är att du kanske känner så just för att du bara haft ögonen för enbart honom. Det är så lätt att jämföra både sig själv och andra med en enda person, och alla andra faller sig bleka i jämförelse. Även fast så kanske inte är fallet.
Det finns nog flera sätt att gå vidare på. Du nämner själv att du kanske måste kapa av honom helt för att inte bli berörd. Det är ett alternativ. Att ständigt bli påmind om vad man saknar, eller iallafall tror sig sakna, gör det inte lättare att gå vidare. Det är lätt att gå in på Facebook, titta lite oskyldigt på en bild, hans presentation, kanske se vad han skriver till andra. Och jämföra sig. Varför pratar han med henne och inte mig? Ska jag behöva börja spela fotbollWoW/schack/vad han nu har för intressen för att han ska se mig och för att duga? Det är så lätt att fastna i sådant. I början lite oskyldigt men med tiden allt mer destruktivt. Och frågan är, vad hjälper det? Är det snällt mot dig själv? Känner du dig starkare när du har honom där, eller gör det snarare att du faller längre ner? Jag kan inte säga huruvida du ska ha kvar honom eller ta bort honom på Facebook, det är ditt val att göra. Men tänk igenom vad det ger dig helt enkelt, och vad som är för ditt eget bästa.
Du drar också en parallell till självkänsla och till din relation till din far. Det gör att det känns som att du kommit långt i dina tankar. Att vara medveten om sådana saker som faktiskt kan påverka en gör ju det hela så mycket lättare. Den vetskapen kan du använda till att stärka dig själv och ge dig själv varningar när du tror att något kanske är på väg att bli för destruktivt. Att ofta ha blivit sviken av sin far gör såklart att det blir extra känsligt att känna sig sviken av någon annan man håller av. Men det kan också göra så att man vänjer sig vid att alltid bli besviken på andra, att man sänker sina krav på den man älskar och till slut kanske börjar tro att man inte är värd bättre. Det finns en fara där i som jag tror att du kan undvika just genom din stora medvetenhet.
Jag förstår känslan i att strunta i sömnen, kanske alltid ha en obeskrivlig längtan efter att han ska kontakta dig, kolla facebook alldeles för ofta och att man tillslut mår väldigt dåligt och blir deprimerad. Men det låter som att du samtidigt har en styrka inom dig och egentligen vet vad du behöver göra. Glöm bara inte berätta för dig själv att du är bra och att du faktiskt förtjänar något bättre! Dessutom finns det många härliga killar där ute, du kommer bara inte se dom förrän du slagit dig fri från detta.
Du får gärna lägga till mig på MSN om du vill. helena.eriksson@fryshuset.se
Visningar : 262
