Okänd
Annat
Tjena! Ska fatta mig kort. Jag stör ihjäl mig på min familj. Min mor är helt dum i huvudet för hon frågar aldrig nått om sånt som en mor bör fråga om. Samma med min far, dom är helt empati lösa och talar alltid om att dom har större problem än vad man själv har. Har alltid haft koncentrations svårigheter och i 1an på gymnasiet så gick jag på träffar på BUP och gjorde tester om Adhd. Dom säger att det finns tillräckligt mycket med info för att sätta den diagnosen på mig medans mina föräldrar tycker att det är både dumt och onödigt. Mina föräldrar har sagt att dom tror inte att det är något speciellt med mig och att jag bara överdriver. Jag har så svårt att känna efter vad jag tycker och själv tror om många saker för jag hör alltid mina föräldrar röst ekandes i huvudet. Går till en psykolog just nu som ska hjälpa mig men det gör han inte, mina förvärrar alltid saker. Ibland känns det som att jag vill slå sönder dom sen fly och aldrig komma tillbaka. Varför är det så att mina föräldrar vet precis vad dom ska säga som jag inte vill höra, och hur kommer det sig att dom aldrig ens vill göra det bästa för mig? Jag är ingen getto unge utan har det ganska stidigt med allt förutom relationer med mina föräldrar. Känns som att det som kallas för "familj" inte existerar i mitt hem. nu har jag inte gått till skolan på 8 veckor och det känns underbart. Jag har under min uppväxt gjort många saker som jag inte riktigt tänkt igenom innan men jag har aldrig gjort något för att få uppmärksamhet. Jag har fått prick i registret, blivit hemskjutsad av farbror blå, har slagits, har brutit mina händer totalt 5 gånger de senaste 2,5åren pga att jag blivit så förbannad átt ja inte vet vad jag gör. Texten här vart visst längre än vad den var tänkt att bli men frågan jag har är vad ska jag göra åt min situation innan jag gör något som jag senare kommer ångra? Varför säger experter att dom tror att jag har adhd men mina föräldrar totalvägrar inse de eller ens vilja prata om det. Min syster tog chansen och flyttade 30mil från oss den dagen hon vart 18. Jag aldrig dragit jämt med henne så det gjorde ju inte mig så mycket. Har förövrigt en lillebror på 13år. Har 3st halvsyskon me men dom träffar jag inte så ofta. Har inte sett den ena av dom på 7år. Vad jag inte förstår är varför mina föräldrar hela tiden måste vara så jävla dumma i huvudet? T.ex nu när vi ska flytta så finns det massa jobb att göra så det passar perfekt för mig att göra något eftersom att jag inte går till skolan längre. Frågade min far om det fanns något jag kunde göra, han sa att han skulle prata med min mor om det. efter 3 dagars väntan frågade jag själv min mor. Tog yttligare 4dagar för henne att bestämma sig för om jag kunde göra något. samtidigt under denna tid så klagar dom på att jag inte gör något. Säger bara hjälp!
SVAR
hej!
Det låter som att du upplever en enorm frustration och maktlöshet i din situation och jag tycker det är starkt av dig att sätta dig och skriva ett så välformulerat mail till mig. Som du har det ska man inte behöva ha det. Jag förstår att det känns hopplöst, men du låter ändå som en klok kille som tänker på att du inte vill göra något som du sedan kommer ångra.
Exakt vad du kan göra är svårt att svara på så här kort och enkelt eftersom jag får många tankar av ditt brev. Min första tanke är såklart att försöka prata med dina föräldrar och säga exakt hur du känner, att det sårar dig att dom aldrig tar dina bekymmer på allvar eller att du mår dåligt. Det har du antagligen hört förut, och kanske också försökt. Men jag tänker att det vore lättare om ni kom bort från hemmet, bort från er vardag där ni har era tydliga roller. Kanske räcker det med att ta en promenad. Ibland är det lättare att prata om saker utan att brusa upp och reagera med känslor om man har något att göra under tiden, om man slipper sitta och se varandra rakt i ögonen utan kan fokusera på att gå. Annars kanske ni kan sätta er på ett fik eller göra något annat som gör att ni alla tre kanske tar det lite lugnare än hemma. När man är hemma är det lätt att bli arg och stänga in sig på sitt rum t.ex.
Kanske har du något intresse, något du tycker om att göra? Det brukar vara skönt att få göra något som inte har med familjen att göra, något som är ens eget och som man kanske blir bättre och bättre på. Jag vet många som känner att dom haft mycket hjälp av att t.ex. börja träna kampsport, vara i stallet, spela fotboll, lajva eller spela WoW. Så det kan vara precis vad som helst. Att träna gör också att många känner att dom gör av med energin så att dom inte går ut och hamnar i bråk eller kanske hamnar med dåliga kompisar. Men vad man än tycker om att göra så är det ofta skönt med en meningsfull aktivitet och att vara del i en gemenskap som fungerar bättre än den där hemma.
Många gånger när man gör saker som kanske är dåliga för en själv, så vet man ju om att det är just dåligt. Då kanske det är för att man är frustrerad eller besviken eller ledsen, så omvandlar man den känslan till något som kanske är enklare att hantera. Till exempel ilska. Så kanske man skadar sig själv eller någon annan, så som du slagits och brutit dina händer. Det du kan försöka göra själv är att börja tänka på det, och börja försöka känna efter vad det är för känsla du känner egentligen. Om du är besviken på dina föräldrar så får du ju faktiskt vara det, det är helt okej. Sedan kan du försöka omvandla det till något annat, som kanske inte är lika destruktivt. T.ex. till att träna, eller göra något annat du tycker om att göra. Det är inte alltid enkelt, men det är bra att försöka.
Du skriver att du går till en psykolog men att det inte hjälper. Ibland kanske man inte passar så bra ihop, men oftast är det bara så att det tar väldigt lång tid innan det känns att det hjälper. Det kan ta flera år innan man litar på den personen, och innan saker känns bättre. Ibland känns det också värre efter att man har varit där, för att man kanske pratar om jobbiga saker eller för att man blir påmind om saker som känns negativa. Det bästa man kan göra är att försöka prata med psykologen om hur man känner att gå dit, vad man kanske önskar att den kan göra eller säga och vad man själv känner att man behöver hjälp med. Ibland kanske man bara vill prata om att det är jobbigt hemma, att det känns som ingen bryr sig, och ibland kanske man vill ha mer råd om vad man kan göra och hur man kan hantera saker.
Det finns en förening som vänder sig till personer med bland annat ADHD, som också har ett forum. Där kan du säkert hitta andra med liknande erfarenheter, där kanske diagnosen inte är helt färdig ännu och där föräldrar eller andra anhöriga inte förstått hur det känns när dom inte bryr sig eller kan hantera ens diagnos.
Adressen dit är: http://www.attention-riks.se/
Du får gärna lägga till mig på msn eller maila mig om du vill prata mer. Min adress är helena.eriksson@fryshuset.se
Visningar : 233
