Hej. Det finns en fråga jag alltid har undrat över. När jag var 11-12 år så fick jag en idé att börja äta mindre. Men jag har istället ätit mer och onyttiga saker. Vägde då 65 kg. När jag sedan blev 13 så bestämde jag mig för att gå ut och gå i 30 minuter varje dag. Jag gick ned xx kg. Men mitt humör var inte det bästa då jag åt MAX tre gånger om dagen. Men jag åt regelbundet. När jag var 14 så flyttade jag till en fosterfamilj. Jag hade det stressigt och jag mådde inte alls bra där. Det slutade med att jag vägde 70 kg och mådde både fyskiskt och psykiskt dåligt. Inte ens promenader varje dag hjälpte mig. Och jag åt även oregelbundet då. När jag flyttade hem igen så gick jag ned på en gång. Men när vi skulle handla mat så läste jag ALLTID på produkterna hur mycket kalorier dom innehöll. Min mamma höll på att bli tokig. Detta slutade jag dock med senare. För fyra månader sen så började jag gymma. Jag märkte snart att jag började tänka på vad jag åt. Liksom, efter att jag gymmade åt jag så fort jag kunde eftersom jag har hört att musklerna annars försvinner. Slutade sedan att tänka på det. Men så i skolan, när vi hade idrottsteori så pratade vi om kosten. Frukosten jag åt, fil och flingor med sylt, sa min lärare att det var ganska dålig frukost. Efter det började jag tänka på nytt vad jag stoppar i mig. Och jag har också undvikit mjukt bröd för att jag får för mig att man blir tjock på det. Frågan är då. Är det möjligt att jag har någon ätstörning av något slag? Ska tillägga också att jag så fort jag har ätit något onyttigt, har lust att gå ut och springa bort det. MVH

---

SVAR

Hej tjejen!

Jag kan som du förstår inte sätta en diagnos då jag inte är en läkare men jag råder dig verkligen att söka hjälp för detta. Du har brottats länge med olika former av tankar och handlingar och det är en farlig väg du vandrar på. Att du dessutom vill ut och "springa bort det" är en högljudd varningsklocka på att du möjligen har en ätstörning.
Jag vill att du tar någon form av hjälp. Det finns olika former och jag ber dig fundera över om vilken form av hjälp du känner skulle kunna passa dig. Vore det att i första taget ta kontakt med en samtalskontakt så kan du hitta en sådan genom tex skolan (skolkurator), hos ungdomsmottagningen eller genom Bup (barn och ungdomspsyk). Om du känner att du behöver yterliggare hjälp så tveka inte att kontakta en ätstörningsenhet. Alla dessa ligger på http://www.abkontakt.se.
Berätta gärna för någon vuxen du har förtroende för om detta så att du kan få stöd och råd på vägen. Du kan också få en mentor genom ABK om du behöver (står mer på hemsidan).

Du har gått igenom mycket kan jag höra på bara den korta text du skrivit. Det är inte ovanligt att en ätstörning etablerar sig under en sådan påfrestning som det varit för dig att flytta till fosterfamilj och sedan hem igen. Så kom ihåg att det inte är ditt fel att du drabbats. Utsätts vi för stress och inte mår bra under lång tid så hittar psyket ett sätt att hantera ångest till slut. Nu är det dock viktigt att du tar tag i detta så att du inte hamnar djupare i detta.

All värme och styrka på vägen!

Stor kram, Catherine