hej jag är en tjej på 18 år o är 176 cm lång , jag har tidigare haft bulimi om man nu ska kalla de så i ungefär ett år, under den tiden gick jag ner till xx kilo, nu har jag gått uppp på sistone och mår jätte dåligt över det , jag äter oftast ingeting under dagarna , jag kan inte äta frukost sen vid lunch o middag då är jag inte hemma så då blir de ingen mat heller. får ångest varenda gång jag stoppar mat i munnen. de hela började för jag mådde dåligt över hur jag själv såg ut , så jag ville gå ner i vikt för jag hade ångest tankar över min kropp, och för en gångs skull slippa va den som alla kallar massa öknamn. mina föräldrar skildes under samma period så de gör inte de hela mycket bättre, de var massor av bråkk under den tiden. så länga jag minns har jag blivit slagen i hemmet så fort minsta lilla sak händer , jag får för allting fastän de tillexempel var min store bror elr syster. jag har varit o pratat med kuratorn på skolan men ahrinte vågat berättta något för henne, jag litar inte på äldre folk jag inte känner. jag är för feg för att söka hjälp är alltid rädd för att inte bli tagen på allvar , vet inte vad jag ska göra anonym

---

SVAR

Hej fina kämpen!

Hör att det har/är tufft i livet för dig. Jag blir dock glad att du skriver och ber om råd. När man har blivit slagen i hemmet så är det väldigt vanligt att man känner som du, att man inte litar på vuxna. Egentligen är ju det inte alls konstigt eftersom ens främsta förebilder helt enkelt har svikit och förnedrat vilket skapar en bild av hur vuxna är. Men nu är det som så att du är 18 år och själv vuxen och det är dags för dig att ta tag i ditt liv, hitta din väg till läkning så att du kan få ett lyckligt liv som vuxen.
Du behöver ta hjälp. Du måste försöka komma ihåg att alla vuxna är inte på det sättet. Alla som har en ätstörning känner samma sak, en rädsla att inte bli tagen på allvar. Man tror oftast inte själv att man har rätt till vård, att det kanske inte är så "farligt" iaf. Du behöver absolut ta hjälp och detta nu bums. Kom ihåg att det inte är ditt fel att du drabbats men ditt ansvar att ta dig ur detta!

Varmt lycka till. All värme och styrka på vägen!

Stor kram, Catherine