hej, jag har ett problem, eller egentligen är det flera problem som tillsammans blir ett jätte problem: mina föräldrar har ett stort kontroll behov och trycker ned mig och får mig att känna mig dålig, oviktig osv. det leder till att jag har dåligt självförtroende/självkänsla och det leder till att jag har väldigt lätt för att förstöra vänskap för att jag jämt tror att mina vänner inte bryr sig eller inte vill ha mig där därför är jag ett perfekt mobboffer som lätt blir utstött efter att under många år ha fått höra hur dålig jag var under många år att jag själv också började tro på det. någon gång när jag var 11 så började jag bränna mig, jag har ingen aning om det var höst, vinter, sommar, vår eller storm den dagen. jag kommer faktiskt inte ihåg nästan något från åren på mellanstadiet. svälta mig har jag börjat med först i år, det är som att jag hela tiden måste göra mig själv illa på ett sätt eller annat. jag har ett gäng vänner, ett gäng "dåliga" vänner. det är mina föräldrar och lärare som tycker att de är dåliga, för mina vänner är precis som jag: skär sig, svälter sig och super med mycket äldre killar på helgerna. men vi stöttar varandra, det är alltid mina vänner som får mig att sluta skada mig själv. skolkurator hjälper inte ett skit, inte skolsköterskan heller. och när jag försökte vara med dem "snälla" tjejerna så blev allt bara värre. mina lärare och föräldrar vet inte hur dåligt jag mår. och det är tur för så fort jag jag visar ett tecken på att allt inte är okej så vill de prata om det och då blir det ett sånt där samtal där läraren sitter mittemot någon av mina föräldrar och pratar om vad de ska göra åt "problemet" (mig) som om jag inte alls satt där bredvid dem. de lyssnar inte ens på mig när jag vill berätta om var jag tycker att problemet sitter. jag blev mobbad under nästan hela mellanstadiet. ingen såg, ingen brydde sig, ingen lyssnade. jag försvarade mig mot den nästan dubbelt så stora killen (ärligt, jag vägde 35-40 kg, han det dubbla) med hårda slag och sparkar och lärarna fick alltid historien om att jag började. på grund av det så litar jag inte på att skolan ska hjälpa mig längre. så problemet är alltså att jag mår väldigt dåligt inuti och ingen ser det. jag har ingen vuxen som jag litar på och kan prata med. att mina föräldrar ständigt försöker kontrollera mig och försöker behärska ångesten på ett bra sätt (som att prata med vänner, skriva, läsa osv.) genom att ständigt ta min mobil, förbjuder mig att gå ut och att läsa mina dagböcker. dom lyssnar inte heller och respekterar inte mina åsikter. självskadebeteenderna slutar alltid automatiskt när jag mår bättre. snälla svara en som behöver hjälp

---

SVAR

Hej,

tack för ditt starka och modiga mail!

Du beskriver ett liv som många gånger är svårt och jobbigt att leva. Som du känner ska man inte behöva känna, utan man har rätt att bli sedd och uppskattad för den man är

Jag tror att dina föräldrar och lärare är väldigt oroliga för dig och de vill verkligen hjälpa dig och så blir det fel. Att de snarare pratar om dig och inte till dig är inte ok. De verkar också försöka hjälpa dig genom att berätta vilka vänner du ska umgås med, och det är inte schysst av dem. Även om du och dina vänner lever på ett destruktivt sätt så finns ni ändå där för varandra. Det är viktigt att ta vara på!

Du beskriver också situationer där du får skulden fast det inte är ditt fel, och det är allvarligt.

Finns det någon vuxen i din närhet som du tycker är snäll och som du skulle kunna prata med? Eller skulle du kunna gå till ungdomsmottagningen?

Om inte, så kanske du vill lägga till mig på msn och prata där? Jag har helena.meyer@fryshuset.se

Ta hand om dig!