Det är torsdag, klockan har just passerat tolv och det är med tunga steg jag närmar mig den breda plastblomsbroderade matsalsdörren som sedan länge är täckt med en tunt lager glänsande fett, antagligen från de hundratals barn som dagligen snuddar vid den.Väl inne känns det som om någon detonerat en bomb, luften är tjock, svårandelig och nästan identiskt med dimtäcken man brukar få se tidiga morgnar ute på tomma ängar, fast betydligt varmare och mer illaluktande. – Det är bara matos, säger min kompis som just slagit sig ned med en tallrik fiskpinnar och potatis. Två minuter senare är det