5 maffiafilmer du bör se

The Godfather
Regissören Francis Ford Coppola lyckades, med ett manus som byggde på Mario Puzos bästsäljare, skapa en episk gangsteropera som kom att hyllas kollosalt mycket. Filmens häpnadsväckande popularitet gjorde att protesterna från Italienamerikanerna försvann hastigt. Oscarakademin var inte sen att uppmärksamma filmen som vann tre statyetter och blev nominerad till åtta övriga. Marlon Brando vägrade att ta emot sin Oscar p.g.a. hur illa Amerikas ursprungsbefolkning (Indianerna) behandlades inom filmindustrin.

"I'm gonna make him an offer he can't refuse."

Michael Corleone (Al Pacino) kommer hem från andra världskriget. Han är den yngste sonen till maffiabossen Don Vito Corleone (Marlon Brando). Michael har alltid hållit sig utanför sin familjs affärer, ända tills den dag då hans far blir utsatt för ett mordförsök. Av blodsband och heder drivs Michael till hämnd och slår in på en kriminell och blodig bana som blir hans öde och förbannelse. Tids nog blir han familjens nya överhuvud och gör därmed sin medelklassfru Kay (Diane Keaton) sorgsen och besviken.

The Godfather är ett renodlat mästerverk och lever fullt upp till sitt rykte. Många scener är legendariska, däribland hästhuvudet i sängen som faktiskt var äkta till hundra procent. Filmens mytiska skildring av familjeband, trots att de är höljda i blod och girighet, lockar fortfarande med sitt påstående att det är bättre att ha Familjen än ingen familj alls.

Goodfellas
Kombinationen Martin Scorsese + Robert De Niro slår aldrig fel, särskilt inte i detta fall. De skapade nämligen den bästa maffiafilmen som gjorts sedan The Godfather: Part II. Filmen bygger på den verklighetsbaserade boken "Wiseguy" av Nicholas Pileggi, som också skrev manus tillsammans med Scorsese.



Så beskiver huvudpersonen Henry Hill (Ray Liotta) sin livsstil inom maffian. Det låter skrämmande, men samtidigt är det oerhört fascinerande. Filmen handlar alltså om Henry Hills liv som maffiamedlem. Han växer upp i 50-talets New York och kommer i kontakt med kvarterets maffia redan i unga år. Han börjar som springpojke och introduceras snabbt till en mer kriminell verksamhet. Som ung träffar han också de personer som kommer att stå honom närmast de kommande trettio åren. En av dem är Jimmy Conway, i form av en nedtonad Robert De Niro. Tommy DeVito (Joe Pesci) är namnet på en annan. DeVito är en högst oberäknelig psykopat med ett hett temperament, ingen man vill vara ovän med. Inte vän heller för den delen. Henry träffar även en judinna vid namn Karen (Lorraine Bracco) som blir hans hustru. Detta är en av alla saker som gör filmen så bra. Den fokuserar inte enbart på det kriminella livet, utan även huvudkaraktärernas privat- och familjeliv, i synnerhet då Henrys.

Joe Pesci vann en välförtjänt Oscar för sin fenomenala rolltolkning. Det blev ytterligare fem nomineringar, bl.a. för bästa film och regi. Personligen älskar jag Goodfellas och jag har ingenting ont att säga om filmen. Den tar aldrig moralisk ställning, men lyckas med att förmedla skräcken och hopplösheten i att leva ett fullständigt laglöst liv.

Once Upon a Time in America
Efter att Sergio Leone fullbordat mästerverken The Good, the Bad and the Ugly och Once Upon a Time in the West tyckte han att det var dags att påbörja det han kallade sitt livsverk, Once Upon a Time in America. Han tog nästan tolv år på sig med att förbereda sig inför projektet. Det innebar även en radikal förändring för honom. Istället för att filma vidsträckta ökenlandskap byggde Leone upp en detaljerad kopia av Lower East Side i New York där denna episka gangsterhistoria utspelar sig. Med sina nästan fyra timmar är filmen Leones längsta och långsammaste verk. Den första versionen som släpptes i USA var till stor del omgjord och nästan 90 minuter kortare än versionen som släpptes i Europa. Allt detta mot regissörens vilja. Filmen visades i sin helhet först vid Cannes Filmfestival 1984 för en överväldigad publik.



Vi får följa vännerna Noodles (Robert De Niro) och Max (James Woods) vid tre olika årtal – 1921, 1933 och 1968. De är ledare i ett gäng av småkriminella judiska pojkar som på senare år avancerar till riktigt stora kriminella maffiabossar. Noodles är oftast tystlåten och nedstämd medan Max är hans raka motsats. Once Upon a Time in America är på många sätt en väldigt annorlunda maffiafilm. Den fokuserar inte på brottsligheten, den cirkulerar främst kring relationerna mellan de olika huvudrollsinnehavarna.

Denna film blev, precis som Leones tidigare verk, totalt ignorerad av Oscarjuryn. Det är riktigt synd. Scenografin är oöverträffbar och musiken är komponerad av alla kompositörers mästare, Ennio Morricone. Han har förmågan av lyfta filmer över skyarna med hjälp av sin musik, så är det även i detta fall. Leones fantastiska bilder vore inte lika mycket utan Morricones oslagbara musikstycken. Men filmen passar verkligen inte alla åskådare, den är lååång och kan ibland kännas händelsefattig. Har man drygt fyra lediga timmar så bör ändå inte tveka till att ta sig en titt på detta storslagna mästerverk.

Scarface
Oliver Stone skrev och Brian De Palma regisserade denna nyfilmatisering med stora avvikelser från originalet. De Palma lämnade sin Hitchcock-influerade stil bakom sig när han gav sig på projektet, det blev något helt nytt för honom. Ser man på filmen idag så framstår den snarare som typisk för De Palma, en historia om maktpolitik och mäns ömtåliga självbild. Filmen börjar med dokumentära bilder som visar hur mängder med kubanska flyktingar tränger in i Nordamerika. Därmed får den en viss politisk dimension som helt förändrar innehållet jämfört med originalet. Förbudstidens Chicago har även bytts ut mot 80-talets färgstarkare Miami.



Scarface handlar om Tony Montana (Al Pacino) som går från fattig kubansk flykting till rik, makthungrig och psykopatisk gangsterboss. Att bli en arbetande, skattebetalande medborgare har han inga som helst planer på. Han drömmer om stora rikedomar, en vacker fru och några undersåtar här och där. Genom mord, hänsynslöshet och tvivelaktig moral når han sina mål. Tony blir allt mindre vänskaplig och mer paranoid ju längre tider går. Han blir även kokainmissbukare, och allt leder så småningom till döden för sig själv och dem han håller av.

Al Pacino i rollen som Tony Montana är helt oförglömlig. Han ger oss en mästerlig uppvisning i skådespeleri, och jag skulle vilja påstå att det är hans bästa rollprestation i karriären. Scarface är en blodig, cool, skakande och briljant genomförd klassiker.

The Untouchables
Regissören av Scarface, Brian De Palma, bestämde sig för att filmatisera ännu en maffiarulle. Här skildrar han förbudstidens brottsdrabbade Chicago på ett sätt som är blodigare än tidigare skildringar. Rollistan är mycket imponerande, den består av bl.a. Kevin Costner, Sean Connery, Andy Garcia och Robert De Niro. Connery belönades med sin första och enda Oscarstatyett för sin fantastiska insats.



Al Capone (Robert De Niro) är den store maffiabossen som styr och ställer i Chicago på kriminella vägar. FBI-agenten Eliott Ness (Kevin Costner) tillsätts av myndigheterna för att röja upp bland den organiserade brottsligheten, han svär att han ska få Capone på fall. Till sin hjälp har han den hårda polisen Malone (Sean Connery) och två andra omutbara herrar.

Visuellt sett är The Untouchables ett mästerverk. Bildspråket är mycket vackert och kameraåkningarna är magnifika. Connery står för det starkaste rollporträttet, det är en ren njutning att se honom i action. De Niro är som vanligt ruggigt bra. Han levde sig helt in i sin roll ännu en gång, han gick upp kraftigt i vikt och klädde sig i kostymer från samma skräddare som sytt kläder åt Capone. The Untouchables innehåller många minnesvärda scener, däribland sekvensen på järnvägsstationen och Capones mord på en misstänkt förrädare med ett baseballträ. Filmen ger en fascinerande och fängslande syn på en väldigt blodig tid i Amerikas historia.