Acne Kadabra – Kan en häxa bota finnar?

Hon ser inte ut som en häxa, tänker jag. Inte heller ser jag någonting i rummet som är häxlikt, vad nu det skulle kunna vara. Ingen kvast, ingen stor gryta med häxbrygd eller överdimensionell hatt i alla fall. Vad jag däremot ser, är två metallplattor på ett bord. Jag fattar snabbt: Jag ska lägga mina händer och mina fötter på dessa. Måste vara de omtalade apparaterna som EU hade godkänt.

Det var svårt att dölja skratten när Moster presenterade sin konfirmationspresent till min lillebror. Stämningen under mottagningen hade hittills varit torr, hövlig, korrekt. Mammas och Pappas släkt återförenad efter ett halvt decennium. Min lillebror, som precis hade konfirmerat sig efter tre veckor på ett läger i Motala. Och nu, detta. Det var i vardagsrummet, alla var samlade. Jag gömde mig i hörnet och observerade.

”Jag råkar känna en häxa, Zalfa heter hon och hon är urduktig! Hon kan bokstavligen talat bota vadsomhelst … Och jag tänkte ge dig en gratis behandling i present till dig …”

Moster sa någonting mer, men nu i efterhand har jag svårt att minnas vad hon sa. Vad jag däremot kommer ihåg är min lillebrors sammanbitna leende, hans nervösa ”Öh, OK, vad trevligt, tack!” och stämningen i rummet. Nyss hade den varit torr, hövlig korrekt. Nu: Flummig, obekväm och aningen surrealistisk.Vi skrattade lite lättsamt, alla Wikners och alla De Geers, för att sedan återgå till presentutdelningen. Min bror hade fått en kamera, kläder och lite pengar. Samt ett besök hos en häxa.

Några veckor efter detta, då vi var på landet med Mamma började vi diskutera denna ”present”. Efter ungefär en kvart konstaterade min lillebror att han inte var ett dugg sugen på att besöka häxan, vilket ledde till att vi helt plötsligt hade ett gratis häxbesök över.

”Ska jag gå dit då?” frågade jag retoriskt. Min nyfikenhet övervann mitt förnuft.

Vi började ivrigt diskutera denna möjlighet. Skulle det inte vara roligt att skriva om detta, om det nu verkligen fungerade? Lite Filip och Fredrik–varning kanske, men ändå roligt. Jo! Så gör vi. Det får bli ett reportage. Men vad är det vi ska bota då? Jag är ju fullt frisk, mentalt stabil och nöjd med livet.

Nöjd med det mesta faktiskt. Nöjd med allting – förutom en sak.

Jag har haft acne, finnar, orolig hy eller vad ni amatör-dermatologer vill kalla det, i snart fem år. Jag har provat, och jag hittar inte på det här:

- Krämer från TV-shop

- Huskurer (Tandkräm, sockervatten och hemmagjorda röror)

- Ett överprisat besök hos en hudterapeut

- B-vitamin-piller (Värsta skiten någonsin. Man var tvungen att svälja TOLV GIGANTISKA PILLER OM DAGEN I EN HEL MÅNAD)

- Alla produkter som finns i Apoteket.

Inget fungerade.

Allt det där för att slippa se ut som om jag har sytt på en pizza i ansiktet. Jag vet, jag vet. Acne är fullt naturligt i tonåren på grund av hormonbalanser som påverkar talgkörtlar yadda yadda yadda. Men om nu denna häxa kan bota allt, enligt hennes hemsida har hon botat allt ifrån sängvätning till herpes, skulle väl lite finnar inte vara världens utmaning. Eller?



Jag ringde Zalfa och introducerade mig själv och mitt problem. Hon lät lugn, sansad. Förklarade för mig hur proceduren skulle gå till. Man kan inte bara ”bota” problemet, utan man måste ta bort den egentliga orsaken bakom sin åkomma. Så hur hittar man dessa orsaker? Jo. Med hjälp av ”apparater godkända av EU”. För att undersökningen skulle gå rätt till, får jag heller inte äta två timmar innan. Det hela började låta som ett riktigt läkarbesök. Typ. Mer än apparaterna och två-timmars regeln nämner hon inte, utan vi kommer överens om en tid och hon tackar för sig.

Skepsisen har ännu inte släppts. När jag vaknar upp på måndag morgon tänker jag inte ”Idag är dagen då mina finnar försvinner”, utan lite mer åt ”Shit, idag ska jag besöka en häxa som ska pilla på mig”. Jag är ateist, jag förnekar astrologi och allt annat flum som inte vilar på en vetenskaplig grund. Jag vet att acne går över när man kliver ut ur tonåren. Men nu har jag lovar mig själv att vara diplomatisk och rättvis i detta ärende. Ge henne en ärlig chans, liksom.

”Kliniken” ligger på Hantverkargatan 42B, och utifrån ser den ut som en boutiqe för exklusiva krämer. Jag är där en kvart innan min tid (möte/bokat ärende?) för att se till att jag inte kommer sent. Jag brukar passa tider, men med henne känns det extra viktigt. Som om hon skulle förvandla mig till en groda om jag kom tre minuter försent.

Väl inne i kliniken märker jag hur alla fördomar smälter bort. Krimskrams och rökelser är det sista jag möts av; Inne i Människans Resurser är det ljust, tillmötesgående och oroväckande sterilt. Det ser ut, och känns, som en läkarmottagning. Jag sätter mig ned i vänterummet (jo, de har till och med ett vänterum) i en relativt obekväm stol, rak i ryggen och på helspänn, bläddrar igenom en tråkig broschyr (De har även sådana) och kan inte låta bli att se mig omkring.

På väggen ser jag artiklar från både Expressen och olika lokaltidningar om folk som har tänkt sig friska och gått ner tio kilo genom att andas på ett särskilt sätt. Först antar jag att det är om Zalfa, eller kliniken. Sedan märker jag att artiklarna är utklippta på måfå, de handlar om olika fall i olika åldrar i olika delar av landet. De har en sak gemensamt: Samtliga hyllar tankens kraft och kroppens förmåga att hela sig själv. Att ingen av dem handlar om kliniken oroar mig, det känns som om de är uppsatta för att övertyga tveksamma ”patienter” om att deras metoder verkligen fungerar.

Efter några minuter får jag möta Zalfa. Iklädd i en läkarrock leder hon mig in till ett stort, kalt rum där undersökningen ska äga rum.

Fortsättning följer imorgon ...