Adjö, 2009!

Anton Abele "lanserar sin kampanj på Internet" (Nils Wikner)
Vad som egentligen skulle vara ett kontemporärt försök att komma in i riksdagen med mysiga valfrågor som att stoppa gatuvåldet och bättre äldrevård slutade med att vara årets största ofrivilliga skämt. Anton Abeles YouTube-klipp där han introducerar sin YouTube-kanal och när han talar om en artikel i Metro har blivit sönderdissade av såväl Nöjesguiden, andra YouTube-användare och allas favoritkomiker Soran Ismail. Att Anton har tagit bort fler klipp än vad han har lagt upp sedan starten i september kommer nog inte underlätta hans dröm om en plats i Riksdagen, men vi borde väl glädjas över att de gav oss ett gott skratt medan de fortfarande fanns tillgängliga.

Anton Abeles kanal

Soran Ismails diss

Nöjesguidens diss

Zlatan vinner italienska skytteligan (André Vifot Haas)
Inter plockar den 31 maj hem Scudetton för tredje året i rad och i centrum står en reslig 27-åring från Malmö. Zlatan Ibrahimović avslutar säsongen med att tjonga in två bollar i nät mot Atalanta och vinner därmed skytteligan med totalt 25 fullträffar. Och flera av dem var dessutom riktigt läckra!




Sveriges makalösa konsertsommar (Sophia Olofsson)
Neil Young, Bruce Springsteen, Madonna, U2, Mötley Crüe, Coldplay, AC/DC, Nick Cave, The Killers och Britney Spears. Nej, vi befinner oss inte i Michael Bindefelds plaskblöta dröm. Detta mina vänner är, trott eller ej, ett utdrag ur sommarens konsertprogram i lilla landet lagom. Sensationellt är bara förnamnet. Minnet av somrar där vi fått max ETT stort utlandsbesök känns inte alls avlägset, och plötsligt har Ullevi gått och blivit nya Madison Square Garden. Genast var det någon pigg krönikör som skrev att denna anstormning till ett pytteland i Norden måste tyda på arenakonserternas stundande undergång, men det var lite väl neggo tycker jag. Kan det inte bara vara så att Sverige råkar vara hett just nu? Att Elton John sagt ”nej, jag pallar inte fler spelningar i London och New York, vi drar till Borås”? Att när AC/DC sjunger ”I’m on my way to the promised land” är det Sverige de syftar på? Eller ja, typ.

Michael Jackson dör (André Vifot Haas)

Jag befann mig på McDonalds vid Kupolen i Borlänge, tillsammans med bland andra UM:s fagre chefredaktör Erik Nahlén, när chocknyheten anlände. Klockan var kring två på natten och över en slafsig hamburgare följde vi rapporterna via en kamrats gnistrande iPhone. I takt med att allt fler svenska nättidningar frontade sina förstasidor med nyheten förstod vi tillslut att The King of Pop faktiskt verkligen hade gjort sin sista moonwalk. Att fälla en tår och nynna stillsamt på någon av hans alla hitlåtar hade kanske varit den korrekta saken att göra. Men festival, alkohol och en sen timme gjorde att vi drog osmakliga skämt istället.

NHL-premiären i Globen (Kristoffer Hanson)
Den andra och tredje oktober vankades det superytlig och PR-doftande NHL-premiär i Globen. Spänningen och pirret infann sig dock utan större ansträngning, eftersom superlaget Detroit Red Wings, som genomsyras av flertalet oborstade svennar, skulle ta sig an det lite blekare St. Louis Blues. Visst, NHL-premiären som Europa årligen bjuds på är aldrig något substansfyllt eller viktigt, men visst fan skulle det bli kul att se våra tappra landsmän utöva ultravåldsam hockey på världsnivå. På hemmaplan. Att få se världens mest sylvassa hockeyliga showa loss är ju ett vansinnigt skönt trendbryt från hockey-Sverige där urinvägsinfektion på kalla läktare, kokt snuskkorv och Löfbergs Lila-kaffe i pappmugg rankas som het underhållning. Och bra hockey bjöds det ju på, utan tvekan, men att den svenska maskinen i Red Wings fick storspö av Blues två dagar i rad, det kändes mest som en rejäl besvikelse när förhoppningarna här på hemmaplan var så höga. Personligen förlorade jag pengar på båda matcherna och skrek otroligt grova könsord till alla spelarna i Red Wings, en efter en. Mitt norrländska och omotiverade ursinne falnade dock kort efter premiären, och jag såg tillbaka på två matcher av riktigt högklassig hockey.

Helikopterrånet (André Vifot Haas)
Tidigt på morgonkvisten den 23 september pissar ett gäng kyliga rånare den svenska poliskåren rakt i ansiktet när de, med hjälp av en stulen helikopter (!!!), landar uppe på taket till värdedepån i Västberga. Med hjälp av sprängladdningar tar de sig in i byggnaden och försvinner sedan med en okänd summa pengar – samtidigt som polisen står maktlösa på marken, med öppen mun och byxorna nerdragna. Det spektakulära rånet var som taget ur en rafflande Hollywood-rulle och väckte stor uppmärksamhet inte bara i Sverige utan runt om i hela världen.

Vampyrhysterin (Sophia Olofsson)
2009 var året då mansidealet skakades i grunden. Ädla egenskaper som föräldrar i generationer lärt sina döttrar att uppskatta (lång, snäll, händig) fick plötsligt ge vika för något mer morbida kvalitéer (blek, död, styrd av sin blodtörst). Är det den omöjliga Romeo & Julia-kärleken som trollbinder flickor världen över? Den hårfina gränsen mellan liv och död? Robert Pattinsons spektakulära nuna? Säga vad man vill om vampyrhypen och dess konsekvenser i populärkulturen, men klockan 22.00 på onsdagskvällarna har jag förstått den till fullo. Om inte SVT börjar sända säsong två av True Blood inom en mycket snar framtid kommer jag gå Volturi on their asses.