Alla förbannade känslor

Jag placerade handen försiktigt på hans bröst. Han andades tungt. Jag rös. Helvete. Bort med alla förbannade känslor.

Om inte den junikvällen hade hänt hade jag inte suttit i hans säng och känt tomhet. Om inte den junikvällen hade hänt hade jag varit i någon annans säng. Eller kanske i min egen. Om inte den junikvällen hade hänt hade allt varit bra.

Jag är så klen. Så jävla känslig och lättpåverkad och jag trillar alltid dit. Jag är en mes.

Han är så fin när han sover. Alldeles lugn och tyst. Jag vill inte bli kär. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Det gör bara så jävla ont när allt tar slut ändå. Hur kan det vara värt det då?

Jag tog bort min hand från hans bröst. Han vände sig mot mig och kröp närmare. Han sov fortfarande. Jag strök honom lätt över kinden. Att vara kär är att vara vilsen. Att vara kär är att ha tappat all kontroll man kan ha över sig själv. Fan.

Hur kan någonting som är så underbart i ena stunden göra så vansinnigt ont i andra? Det tjänar inget till att vara kär. Jag ska inte bli kär. Jag ska inte. Jag får inte.

- Vad tänker du på?
Jag ryckte till. Herregud. Han tittade på mig.
- Inget speciellt. Jag, jag.. Äh, glöm det. Det var inget viktigt.
- Säker?
- Ja.
Sluta människa! Sluta vara så jävla underbar!

Han fortsatte titta på mig. Jag låtsades vara fullt upptagen med att rätta till täcket.

- Du är så söt, vet du det?
- Nej, men tack ändå, sa jag med ett fånigt leende på läpparna. Håll om mig... om du vill.

Allt för att han skulle sluta titta på mig.

Jag vände mig med ryggen mot honom. Han kröp nära, nära. Jag kunde känna hur han andades på min nacke. Han lade sin arm runt mig och kysste mig på nacken. Jag rös. Helvete. Inte nu igen. Bort med alla förbannade känslor.

Han andades tungt. Jag låg länge och lyssnade.

Det kommer göra jävligt ont det här. Det känner jag på mig.