Allt för många gånger

Allt för många gånger har jag suttit som nu och försökt teckna ditt ansikte med ord.
Men penslarna är för tjocka och klumpiga.
Ditt ansikte har en detaljrikedom som skulle ta en evighet att återskapa.
Ändå vill jag inget hellre än att försöka.
Skissa, teckna, misslyckas, kasta och sen börja om från början.

Varje skiss har varit en säker miss.
Det är visserligen trist, men det är något visst som jag inte kan återskapa.
Språket blir överflödigt, ord blir otillräckliga. Ord förlorar sin mening och sitt syfte.
Jag måste hitta på nya ord, ett nytt språk. Vi talar kärlek, låt oss tala kärlek

För dina läppar är mer än fylliga, mer inbjudande än solsmekta
och mörkröda bär som får tungan att vrida sig i en knut av syrlig sötma.
Dina ögon är mer än livfulla, mer än förtrollande.
Där finns mer djup än min själ någonsin kan nå eller sträckas till.

Ditt leende är mycket mer än vackert, mycket mer än en kittlande känsla i magen,
mer än mättande och varmare än solen när man en vårmorgon står i kylan,
blundar och känner hur värmen från solen sprider sig genom ögonlocken
och från ansiktet tränger sen värmen sig ända in i själens frusna näste.

Dina rörelser är mer än graciösa, mer fängslande än drama,
mer sensuella än förspel och mer erotiska än vad min primitiva reptilhjärna kan bearbeta.

Ditt sällskap, dina åsikter och tankar är mer än tillfredställande, respektingivande och fängslande.
Din närvaro och blotta tanken av att vistas i din närhet gör mig mer än fnittrig och nervös,
mer än tacksam över din existens. Du gör mig mer än lycklig, mer än lyrisk.
Du är mer än poesi, mer än den här dikten, mer än språk, skrift, tal och utryck.

Språk är otillräckligt, ord är överflödiga.
För hur man än gör, säger, skriver, böjer orden och tänker så är du alltid mer.