Alvas kamp för skogen
Den 28 augusti 2012 stÃ¥r en grupp pÃ¥ nästan hundra demonstranter lamslagna och ser pÃ¥ medan stora maskiner sakta äter upp tallar, granar och björkar. Träden är magra, sega och knotiga och maskinerna fÃ¥r kämpa för att avverka dem. Det kvider och gnisslar i grenarna. SmÃ¥ barn tröstas av sina föräldrar, musikanterna har tystnat och vissa vänder bort sina ansikten för att slippa se skogen försvinna. NÃ¥gra demonstranter klättrar upp i träden för att skydda dem, men maskinerna vÃ...
Den 28 augusti 2012 står en grupp på nästan hundra demonstranter lamslagna och ser på medan stora maskiner sakta äter upp tallar, granar och björkar. Träden är magra, sega och knotiga och maskinerna får kämpa för att avverka dem. Det kvider och gnisslar i grenarna.
Små barn tröstas av sina föräldrar, musikanterna har tystnat och vissa vänder bort sina ansikten för att slippa se skogen försvinna. Några demonstranter klättrar upp i träden för att skydda dem, men maskinerna väljer bara andra träd. Skogen är stor och även om demonstranterna är många kan de inte hindra skogsbolaget från att fortsätta sin framfart.
Hittills har artonåriga Alva Snis Sigtryggsson och de andra lyckats hålla maskinerna på avstånd genom att spana, sätta sig i vägen och rapportera till media om vad som händer. Ojnareskogen, som de vecka efter vecka skyddat från avverkning, är en skog på norra Gotland med många sällsynta djur- och växtarter. Just på den plats i skogen där lokalbefolkningen får sitt färskvatten från har det multinationella cement- och kalkindustriföretaget Nordkalk fått tillstånd att skövla naturen och påbörja ett kalkbrott.
Bara några år tidigare hade Alva inte kunnat drömma om att befinna sig i händelsernas centrum, att kämpa för något. Inte heller hade hon kunnat drömma om att känna så starkt för någonting.– Jag var ganska lugn och blyg och tyckte om att läsa och sjunga i kör. Jag önskade att jag vore en person som engagerade sig för saker, men är man inte i ett sådant sammanhang känns det nästan omöjligt, säger hon.
Men under gymnasietiden lärde Alva känna en ny kompis som var medlem i Fältbiologerna, och hon började följa med på deras aktiviteter. Plötsligt befann hon sig i ett sammanhang där de frågor hon tyckte var intressanta diskuterades. Det var också med Fältbiologerna som Alva befann sig i Visby på Gotland för att göra aktioner och hålla seminarier om jordbruk, några veckor innan maskinerna kom och påbörjade skövlingen.
Den 5 juli 2012, mitt under ett av dessa seminerier, får Alva och de andra Fältbiologerna plötsligt veta att Nordkalk fått tillstånd att omedelbart börja skövla Ojnareskogen.
– Vi kastade oss på våra cyklar till lägenheten vi lånade i Visbys hamn. På mindre än en timme målade vi banderoller och cyklade tillbaka innan färgen ens hunnit torka, säger Alva.
Strax därefter går de på gatorna med sina nymålade banderoller för att demonstrera mot avverkningen.
– Vi hade ingen tid att förlora. Jag hade hört så mycket om skogsskövling och nu fick jag helt plötsligt chansen att protestera, säger Alva.
– Ryktet spred sig och lokalbefolkningen hjälpte oss på alla möjliga sätt. När vi kom fram till skogen hade de lagt fram två stora militärtält åt oss att sova i. De gav oss mat och vatten och började komma till lägret för att umgås. Det blev en samlingsplats där vi lärde oss mer tillsammans och blev vänner, säger hon.
Fem veckor senare, den 7 augusti 2012, närmar sig den första maskinen skogen. Alva och de andra tar sig dit och turas om att sätta sig i vägen.
– Det var ändå trevlig stämning. Vi satte oss kring maskinen och hade picknick och spelade musik, säger Alva.
Maskinföraren förstår till slut att det inte är någon idé att fortsätta. Han kliver ur och tar en fika med demonstranterna. Skövlingen fördröjs och livet i lägret fortsätter. Alva som tänkt tillbringa sommarlovet hemma i Stockholm i väntan på att börja studera på universitetet där får nu bråttom att ändra planer. Hon söker till högskolan på Gotland och får en restplats på en biologikurs. På så sätt kan hon fortsätta att vara i Ojnareskogen och hålla skövlingen under uppsikt, rapportera till media om vad som händer och samtidigt cykla in till Visby och gå på föreläsningar ibland.Så plötsligt, den 27 augusti 2012, får Alva ett bildmeddelande från en kompis.
– Bilden föreställde massor av polisbilar på Gotlandsfärjan. Då förstod vi att Nordkalk kommer att fortsätta skövlingen med beskydd av polisen, säger Alva.
Mycket riktigt, morgonen därpå kommer en karavan av fordon mot lägret. Sammanlagt 70 poliser har kallats in för att stoppa demonstranterna.
– Det var tre polisbilar och ett terrängfordon mellan varje maskin i en lång rad, säger Alva.
Men hon och de andra har hunnit organisera sig och ringa dit fler vänner och demonstranter. De sätter sig framför maskinerna och äter frukost som de tagit med sig från lägret. Mer än så hinner de inte göra innan poliserna börjar fösa bort dem. De som inte flyttar sig självmant bärs bort. Maskinerna börjar sin ljudliga framfart genom skogen. Bredvid står Alva och hennes vänner, förtvivlade över att de inte längre kan hindra skövlingen.
– Jag var förvånad över hur starkt jag kände när jag såg träden fällas, säger Alva.
I en vecka fortsätter avverkningen, men en morgon väcks Alva av att en kompis ringer.
– Hon skrek att Greenpeace kedjat fast sig vid maskinerna. Det var en helt spontan aktion. Vi blev överlyckliga och polisen visste inte vad de skulle göra. Vi var många i lägret då och med ny energi satte vi oss framför maskinerna. Det blev lite tumultartat och till slut ropade polisen att avverkningen skulle stoppas för idag, säger Alva.
Hon och de andra går glada tillbaka till lägret för att planera hur de ska stoppa skövlingen också dagen därpå. Då ringer det återigen i Alvas mobil.
– En journalist frågade hur det kändes att avverkningen stoppats. Skogsbolaget ville inte fortsätta avverkningen på grund av alla protester. Jag var helt chockad och överlycklig, säger Alva och fortsätter:
– Ibland slås jag av hur häftigt det är att vi satte igång det här och faktiskt lyckades stoppa skövlingen. Nu tror jag verkligen på att man kan förändra. Man ska inte underskatta vilken skillnad man kan göra om man är många. I efterhand har vi fått höra att till och med miljöministern var skakad över det som hände i Ojnareskogen.
Hösten 2012 utsågs Alva till Årets Miljöhjälte av Världsnaturfonden, och på listan över Sveriges 100 miljömäktigaste personer finns hon som nummer 13, före både miljöministern och ordföranden i hennes egen förening, Fältbiologerna. Under 2013 åker hon runt och håller föreläsningar om hur de lyckades stoppa skövlingen av Ojnareskogen.
– Jag är jättestolt över oss. Nu har jag tänt en gnista som jag måste förvalta, säger hon.
Vad är Ojnare?
Ojnareskogen är ett skogsområde i Bunge socken på norra Gotland som är vattenskyddsområde och har nyckelbiotoper = vilket betyder att det har en mycket stor betydelse för flora och fauna. Ojnareskogen definieras som riksintresse för naturvård, turism och friluftsliv och är föreslagen nationalpark.
Ojnare i domstolsprocess
Sedan 2005 har Nordkalk arbetat för att få tillstånd att bryta kalk på Gotland. De fick avslag av Mark- och miljödomstolen 2011 men överklagade till Miljööverdomstolen som sa ja 2012. Efter det började avverkningen. I samband med att Alva, lokalbefolkningen och andra engagerade hindrade maskinerna att komma fram överklagades det till Högsta domstolen som i oktober 2012 slutligen beslutade om inhibition, vilket betyder att tidigare besluts inte får verkställas innan en ny prövning gjorts.
Foto: Tommy Söderlund (omslag) och Alva Snis Sigtryggsson (övriga)
Texten kommer från magasinet Heroes of Today, vars senaste nummer har producerats tillsammans med Ungdomar.se.
