Ångesthantering

”Eva, 25, har levt tillsammans med sin pojkvän i ett halvår. Plötsligt får hon reda på att han har varit otrogen, och han lämnar då henne. Eva blir förtvivlad, och vet inte vad hon skall göra. Eva hamnar i en kris och mår dåligt. Hon grips av ångestattacker då hon i sin lägenhet ibland minns något om sin före detta pojkvän. Eva, som har en förkärlek till sötsaker går till närmaste affär och inhandlar en stor påse lösgodis, fast hon vet att hon kommer att gå upp i vikt av det. Hon äter detta hemma och lyckas lugna ner sig. Efter att ätit detta mår hon dåligt för att hon faktiskt tränar ett par gånger i veckan för att gå ned i vikt. Hon får då ångest för detta, och lovar sig att aldrig äta godis igen annat än till fest. Hon skriver ned detta på en lapp och sätter på kylskåpet. Eva känner sig nu mycket lättad, och tänker på hur duktig hon skall vara nästa gång hon tränar.”

Så kan det gå till, när här i exemplet Eva drabbas av ångest, av en anledning hon inte kan göra något åt. När vi uppfostras så är vi vana med att må bättre av två saker, att vi blir tröstade, eller att vi blir bestraffade (!). Eva tröstar sig först med godis, och mår bra av detta.
Sedan, inser hon att hon har gjort något dumt, och får ångest igen. Denna ångest tar hon bort genom att bestraffa sig för det hon gjort, hon tar bort godiset ur sin vardag.

Människans tänkande är primitivt, har man ångest måste det bero på något man har gjort fel, och har inte fått stå till svars för det, eller så har man ett behov av att tröstas, helt enkelt.
Ett litet barn som inte berättar om en nedriven blomkruka lider samvetskval så länge det inte uppdagas, men när barnet avslöjas och bestraffas, kanske bara genom att modern säger åt barnet att inte upprepa det så mår barnet genast bättre.

Att trösta sig fungerar, men det är nog vanligt bland vuxna att känna skam för att de just har tröstat sig, ”det är ju bara barn som behöver tröst, jag är en vuxen och kan hantera sådant här”. Därför uppstår ibland en ny ångest som beror på att man har tröstat sig fast man egentligen inte borde ha gjort det.

Som vuxen kan man lätt tro att ångest beror på att man själv har gjort något fel, och att göra något fel och sedan trösta sig (belönas) för det ger dåligt samvete och ångest. Därför måste en bestraffning ske som följd, och lättast är ju att ta bort källan till den bra känslan man hade när man tröstade sig.
Man kan säga att Detet får oss att trösta oss, medan Överjaget är bestraffaren. Har man ett starkt överjag med mycket disciplin så är man troligen en person som bestraffar sig för ångest.

Så, kort och gott är det vanligt att båda sätten slutar i en bestraffning, antingen direkt, eller att efter att man tröstat sig tar bort det som tröstade en.

Tröstmetoder / Bestraffningsmetoder
Tröstäta / Svält
Ute och festa vilt / Social isolering
Onani, hög sexuell aktivitet / Avhållsamhet
Droger / Ta bort njutningsmedel, (godis etc)
Träna, motionera / Skära sig, självspäkelse, skada kroppen

Metoderna fungerar, men inte precis så bra som de gjorde när man var mindre. Man resonerar så att den ursprungliga ångesten försvinner när man tröstar bort den för att man alltid har mått bättre av att tröstas, eller för att man alltid mått bättre av att bestraffas.

Nu är det så att vissa människor är komplicerade, man brukar ju få ångest direkt efter en bestraffning, och om denna är för stor måste man hantera denna på ett nytt sätt.

Så vare sig man använder ”tröstfilosofi” eller ”bestraffningsfilosofi” så finns det en viss risk att ångesten som uppkommer direkt efter den genomförda handlingen kan vara så stark så man inte kan komma över den genom att lova sig att inte upprepa det. Resultatet blir att man använder metoden igen, och igen… även om den ursprungliga utlösande faktorn för länge sedan är glömd.

Anorexi passar in i denna kategori, man kanske får en ångest av något man inte är medveten om, och man ”bestraffar” sig genom svält, och bulimiker varvar ”straffsvält” med ”tröstätning”. Mat har ju den egenskapen att man mår bra då man äter den, men man måste ju som anorektiker bestraffa sig för den upplevelsen och innan bestraffningen känner man ångest.

Det är troligen mycket lättare att hamna i en ångestcirkel om den utlösande faktorn är ohanterlig eller okänd, för om den har en direkt orsak så gör man ju naturligtvis något annat åt det, (ett ostädat rum tröstäter man inte över, utan man städar istället).

Dessa ångestdämpande metoder kan också tolkas som en slags ångestprojicering, och förträngning, det vill säga, istället för att känna ångest över något ohanterbart, så skapar man sig något annat att känna denna ångest över. När man då tar bort den nya ångestkällan så tror man sig att all ångest skall försvinna, vilket den faktiskt gör ett tag.

Antingen så unnar man sig något man inte borde unna sig, och får en ångest som försvinner då man lovar att inte upprepa det, eller, så bestraffar man sig och får ångest då detta utförs, och lovar man sig att inte upprepa det, mår man genast bättre.

Troligen ligger sanningen någonstans i gränslandet mellan dessa två sätt att se på saken, den som jag beskriver först är väldigt mycket ur Freuds då det har med ens uppväxt, och är behaviorisminspirerad då det är ett slags belönings/bestraffningssystem, den andra är mer psykodynamiskt.