Användartext: En enkel väg ut
 |
När jag var liten, jag kan väl ha varit sex eller sju år gammal, följde jag med pappa till Göteborg. På spårvagnen såg jag en gammal man som satt och gav sig själv sprutor. Jag frågade pappa vad han gjorde, och då svarade han att mannen var doktor och höll på att bota sig själv. Jag visste att pappa ljög, för mannen hade ju faktiskt ingen vit rock med en doktorstitel över vänstra bröstet, det visste jag ju att alla läkare hade. Men jag frågade inget mer, utan knuffade bort alla tankar.
Men så här i efterhand så inser jag att pappa inte ljög, mannen satt ju faktiskt och botade sig själv, han botade sin olycka. Men jag antar att när man en gång har givit med sig till Herr Drog, så kommer han aldrig riktigt försvinna ur ens liv. Det är väl som med sekter. Först är man nyfiken och vill prova på något nytt, och om man inte gillar det är det ju bara att sluta, för det klarar man ju. Men när man väl lyckas sluta, så kommer man alltid bli förföljd, jagad, uppmuntrad till att göra det som är fel. Det blir väl som en ond cirkel.
Jag beundrar människor jag sett på TV som har lyckats fly från honom, den mäktiga Herr Drog. Han är så varm i början, som i början av en relation, allt är så gulligt, man gör allt för att göra den andre lycklig. Men när han inser att han har dig i ett järngrepp, så börjar han tära på dig, skada dig och långsamt slita dig i bitar. Sen står du där, utan vänner och familj, en arbetslös, knarkande, medelålders man med alldeles för litet utbud av kläder i garderoben och alldeles för lat för att tvätta, så du tvingas ha på dig samma T-shirt flera dagar i sträck. Du är så sliten att du inte ens orkar bry dig om att folk kollar snett på dig och kanske fnissar lite åt din ostliknande lukt eller dina blodsprängda ögon.
Men som sagt, det finns människor som blir påverkade av blickarna och skratten. Dom människorna tar tag i sina liv och söker hjälp, och lyckas en gång för alla slita sig ur Herr Drogs järngrepp. Sådana människor ser jag som hjältar, för dom är egentligen mycket starkare än oss andra, dom kanske inte var det förut, men efter det dom är tvungna att gå igenom, det ska dom ha respekt för.
Alla har vi väl någon gång gått på stan och sett en gammal man sitta ihopsjunken mot någon vägg, och tagit några steg extra åt det andra hållet för att inte utsättas för mannens drogade ord, rädd för att han plötsligt ska kasta sig framåt och gripa tag i dina fotleder och bedja om just din hjälp. Istället för att bete sig som om dom vore freaks, en bunt med samhällsoffer som inte kan ta tag i sina liv, så borde vi prata med dom. Prata med dom om hur dom ska kunna hitta tillbaks till stigen, kanske ge dom ett ljus så dom lättare ser vart dom är påväg, så dom slipper slå sig blodiga fram genom snåren alldeles ensamma.
Så när Carl Cannabis och Ester Ecstasy kommer hand i hand och knackar på din dörr där du sitter ihopsjunken i soffan med inget annat än tomhet i kroppen, så ber jag dig, öppna inte dörren, försök motstå lockelsen, i längden kommer det inte att hjälpa. När dom är färdiga med dig finns inte ens den där bittra tomheten kvar, bara ett sönderslitet skal som en gång var en person, fortfarande med en liten gnista hopp i livet. Men inte ens tomheten får du behålla. Det är värt att ägna en tanke.
Även den bäste kan falla hårt, hamna i drogernas våld och inte orka slita sig loss.
Det jag försöker säga är att det inte räcker med en tanke, vi måste räcka ut en hand åt dom som har fastnat i greppet, ibland kanske det inte ens räcker med en hand, vissa kanske behöver två händer. Jag tycker det är dags att vi slutar vara rädda, ibland måste vi offra oss för våra medmänniskor som inte har styrkan att leva själva. Ni vet, behandla andra som du själv vill bli behandlad.
