Användartext: På andra sidan jorden

Vi brukade ta med lite löv hem och pressa dom i böcker, så man kunde limma fast dom på papper när dom hade torkat. Men nu vet jag inte var alla våra löv är, dom kanske försvann i flytten. Nu bor jag i en liten etta vid Västerbron, och innanför den fuktskadade dörren ligger våran dörrmatta. The carpet of Jari & Matti som du brukade kalla den för, men nu finns det ingen som ger våran matta några smeknamn längre.

När jag kommer fram till dammen så är det inga änder kvar, dom försvann kanske tillsammans med dig, utan ett ljud, som en agent i någon Bondfilm. Jag slösar fortfarande mina tankar på dig, alldeles för ofta för att kunna kallas minnen, det är inte hälsosamt att tänka på någon så mycket som jag tänker på dig. Den dagen du inte kom hem, du anar inte hur jag kände då. Alla ord som vi bara kastade mot varandra där i mörkret, där i sovrummet, den natten, det livet. För jag lever inte på samma sätt längre, lever inte samma liv. Mitt nya liv skulle kunna beskrivas som sorgligt, tyst och ensamt. Ingen vet vart du tog vägen Jari, så jag tycker att du ska komma hem nu. Jag lämnade min nya adress hos mannen som flyttade in i vår gamla lägenhet, ifall att du skulle komma tillbaks och leta efter mig. Och jag hoppas fortfarande, fånigt, eller hur?

Klockan är mycket, snart är det soluppgång, och med solen kommer ljus. Men det finns inte längre så mycket ljus i min tillvaro, det närmaste ljus man kan komma är väl den lilla glödtråden i din gamla ficklampa som jag använder när jag byter trasiga proppar. Propparna går rätt ofta i min nya lägenhet, killen under har nämligen en stor stereoanläggning som han brukar gasa på rätt högt med. En gång gick jag ner för att be honom sänka volymen lite, han öppnade dörren utan kläder och med en baginbox inklämd under armen. Jag gick inte dit mer. Om du var här Jari, så hade vi säkert legat i den bruna gamla skinnsoffan och skrattat åt det tillsammans. Fast om du var här så skulle vi inte bo i den där trånga ettan vid Västerbron, då skulle vi bott kvar i vår gamla lägenhet, som vi var lyckliga i för fem månader sedan.

Jag börjar gå hemåt igen, går över bron och traskar på i några minuter, för att sedan se en ganska lång man sitta utanför min port, ungefär i min ålder, och i stort behov av en rakning. Han reser sig upp och börjar gå emot mig när han ser mig komma. Jag känner en våg av rädsla som far genom kroppen, men jag fortsätter fram, rakt emot mannen. Plötsligt stannar jag till, eller jag fryser rättare sagt fast på stället, och vet inte vad jag känner. Min hjärna blir helt rörig, min smala haka faller ner och formar munnen till ett o, och ögonen blir helt grumsiga. Jag släpper tygkassen rakt ner i backen, hör lite svagt hur vinflaskorna i den krossas, men hör ännu starkare dina steg emot mig, fast starkast av allt här jag hur mitt hjärta dunkar. Det bankar hårt av lättnad, av förvåning, och av ilska. Du är framme vid mig nu, sträcker fram din stora hand och snuddar vid min axel. Du ler inte, du har tårar i ögonen, precis som jag. Utan ett ord börjar vi långsamt gå mot porten, mot min port (som sedan skulle bli vår, men det visste jag inte ännu).

Jag sätter mig mitt emot Jari och skjuter fram en kopp kaffe mot honom, han ser trött ut, men det har jag full respekt för efter att ha hört hans historia. Rädslan, flykten, och slutligen längtan hem, känslan av att vara bortkommen, precis som jag har känt mig i flera månader. På ett konstig sett gör det mig glad att veta att vi har delat den känslan, även om vi har haft halva jordklotet mellan oss hela tiden. Men som du brukade säga förut, ”lika hjärnor tänker lika”. När jag nu ser dig i ögonen, så ser jag fortfarande samma gamla Jari, och när du sträcker fram handen och tar min, så känner jag fortfarande den handen som jag brukade ha i ett stadigt grepp när vi stegade fram på avenyn. Äntligen Jari. Äntligen har du kommit hem.