Användartext: Vår rösträtt i samhället

Det pratas så mycket om oss tonåringar bland vuxna idag. De har åsikter om hur vi klär oss, vad vi lyssnar på för musik, vad vi gör på vår fritid, hur vi beter oss (trots att det inte alltid är orättvisa bedömningar, det måste vi medge) och självklart, diskuteras även vår mognad.

Är vi till exempel tillräckligt mogna för att rösta? De flesta tycks tro att vi inte är det. De ifrågasätter hur mycket vi vet, hur medvetna vi är om vad som händer omkring oss, de aktuella frågorna, och hur mycket vi bryr oss.

Ursäkta, men vi bor faktiskt också här. Vi är en stor del av det som utgör dagens samhälle, och vi hör era tysta kommentarer. "Vad vet väl de, som inte ens har levt en femtedel av sina liv." "Hur ska de kunna ha en lösning på någonting som de inte ens är tillräckligt gamla för att förstå sig på?"

Dessa tankar, dessa åsikter, är någonting man som både tonåring och barn snabbt blir väldigt medveten om. Hur lite våra idéer betyder, på grund av vår ålder.
Att försöka bli tagen på allvar. Att kämpa för att bli hörd. Att stöta på hinder efter hinder i ett försök att bevisa att vi också har betydelse. Att vi faktiskt har någonting viktigt att säga. Att våra åsikter, tankar och idéer faktiskt betyder något! Hur lätt är det, när vi ständigt behandlas som barn.

Och det ska vara så? Kallas det rättvisa? Att inte ens få en chans? Man utgår så mycket från vår ålder. Som om den säger någonting om vår mognad! Hur stor betydelse har åldern egentligen? Vad exakt är det den säger om varje individuell person? Ska man bli märkt bara för att andra i ens egen ålder ligger på en viss mognadsnivå i snitt? Det är ju löjligt!

Många av dagens problem behöver bara nya, kreativa synsätt för att lösas. Ska de vuxna nu komma och påstå att vi inte har det heller? Kreativitet? Att vi inte har någonting att erbjuda som hjälp, bara för att vi är för unga? Gissa vad, åldern är faktiskt på vår sida.

Nej, vi ser inte saker som vuxna ser dem. De har mer utvecklade hjärnor, de har varit med om mer saker, de vet helt enkelt mer. Men det betyder inte att de ser allt. Vi ser saker de missar, vi ser nya möjligheter i sådant som de redan klassat som ogenomförbart, just för att de, genom sitt sätt att se på saken, inte kan hitta någon lösning. Det kanske vi kan.

Så vad är problemet med att ge oss en chans? Låta oss ta del i samhället. Bara att hitta ett jobb är svårt nog för någon som är 18, för de som är yngre är det rena mardrömmen! Allting handlar inte om meriter och livserfarenhet, man måste få börja någonstans. Vi måste få försöka.



Det pratas ju så mycket om vår generation. Vi är de smartaste människorna hittills, och vi ska rädda världen. Om de vuxna redan satt den pressen på oss, vad spelar då vår musiksmak eller klädstil för roll?

Så hur tänker de då, när de säger att våra röster inte är värda att ha med i ett val? Det är ju ändå vi som följaktligen ska leva i den här världen, borde man inte fokusera mest på vad vi tycker då? På vad vi tycker är viktigast? Borde inte vi få tycka till om hur vi vill att saker ska vara?

Våra åsikter borde iallafall vara värda någonting!

Alla kanske inte bryr sig om just politik, men även i vardagen händer det för ofta att folk ser ner på oss och behandlar oss som yngre än vi är. De lyssnar inte på oss och tar oss inte på allvar. Så vi borde iallafall få ta den plats i samhället som vi förtjänar, och vi borde få samma chanser som alla andra, för vi är lika mycket värda,
om inte mer!