Assassin’s Creed

Ubisofts Prince of Persia-titlar var alla fantastiska upplevelser som blandade akrobatiska plattformshopp med vackra plattformshopp, och även om Assassin’s Creed på många sätt är en andlig uppföljare till serien är det viktigt att poängtera en sak; plattformshoppandet sker per automatik i Assassin’s Creed. Glöm snabba reflexer och fingerfärdighet, vill du hoppa runt på Jerusalems tak räcker det att hålla in två knappar och styra Alatïr i valfri riktning. Men om det känns som ett glädjedödande fusk? Inte en chans. Snarare skapar det ett skönt flyt i spelet och låter oss fokusera på andra, nya saker istället. Ubisoft fulländade den typen av plattformsäventyr i Prince of Persia och kände antagligen att de inte behövde de funktionerna bara för att de kunde. Modigt.

Assassin’s Creed är, om man ska hårdra det, ett Arn-goes-Matrix-doftande GTA-Shenmue i medeltiden med många intressanta egenskaper. Jag tänker inte gå in på handlingen eftersom den upplevs bäst utan att spoilas. Men bra är den i alla fall. Större delen av Assassin´s Creed spelar du som Alatïr (eller Alladin som jag brukar kalla honom när han hoppar som bäst mellan taken) och du blir tidigit i spelet degraderad, tappar både vapen, livmätare och diplom. Som så många gånger förr handlar det sedan om att återupprätta hedern och bygga upp sig igen. Trots att Assassin’s Creed är väldigt handlingsdrivet blir det ändå en fri upplevelse. När du kommer till olika städer har du många valmöjligheter utöver själva huvuduppdraget samtidigt som de även påverkar det positivt. Du kan rädda civila som hamnat i trångmål hos vakter, okynnesmörda hit och dit, tjuvlyssna, trängas i folkvimmel eller leta hemliga saker samtidigt som du utforskar staden i minsta detalj. Eller så kan du bara studsa runt på hustaken vilket nästan är bäst av allt. Animationerna är Assassin’s absoluta styrka och personligen tröttnar jag aldrig på att se Alladi…Alatïr dra sig upp på hustak och spana över de fantastiska vyerna. Vid de stunderna är Assassin’s Creed som allra bäst. Det är unikt, fascinerande och tilldragande. Men tyvärr är det inte helt utan fläckar.

På förhand hypades folkvimmelfunktionen starkt och det var väldigt nyskapande att plöja fram genom mängder av människor som reagerade helt på egna sätt. När jag såg spelet i Leipzig tidigare i år fungerade detta inte helt felfritt och på den fronten är det dessvärre fortfarande sig likt. Allt som oftast ser det ut som om Alatïr simmar torrsim och att människorna runt honom faktiskt flyttar på sig känns sällan naturligt. Och även om man ibland får till det när knuffen på axeln verkligen känns realistisk och logisk så är de gångerna sparsmakade.



Inte heller själva lönnmördardelen känns särskilt välgjord. Det kanske beror på mig, men jag är antagligen den klumpigaste och tydligaste lönnmördaren som vandrat på digital mark. Istället för snygga, diskreta avrättningar drar jag fram köttsvärdet, massakrerar vaktstyrkan och gömmer mig sedan i en höbal. Oftast fungerar det precis lika bra. Stridsystemet känns annars välgjort och det är skönt att vakterna inte har osynliga kevlardräkter där man måste få in runt hundra slag innan de avlider som i ett visst annat spel (host, Heavenly Sword). En bra parering och en bra träff kan vara allt som behövs ibland. Men i och för sig ska jag inte sticka under stol med att dolda avrättningar i regel alltid är häftigare och ger mer tillfredställelse.

Om jag ska vara ärlig trodde jag ända in i det sista att Assassin´s Creed skulle försenas några månader. Och med facit i hand hade det kanske varit att föredra. Inte för att Assassin’s Creed i dess nuvarande form är dåligt, verkligen inte. Det är ett av de starkaste spelen i år, det fullkomligt skriker nästa generation och det är svårt att slita sig från konsolen när man väl börjat. Men samtidigt är det så mycket onödiga missar. Som den extremt dåliga röstskådespelaren till Alatïr som påminner mer om en omogen actionhjälte som inte är torr bakom öronen än den livsfarliga lönnmördare han är. Menyer, sparfunktion och andra speltekniska detaljer är ganska otydliga vilket är tråkigt när det handlar om ett så påkostat spel. Vidare hade även AI:n mått bra av ytterligare finputsning och där inkluderar jag både folkmassesimulationen och vakternas koppling till alarmmätaren. Småsaker kan tyckas, men tillsammans resulterar de i att Asssassins Creed inte skapar samma maniska ”måste prata om det varje sekund”-reaktion som till exempel Bioshock och Portal. Trots att det är ett av höstens absolut bästa spel. Men antagligen säger det mer om spelhösten 2007 än om Assassins Creed.



En andra åsikt av Andreas Berg

Atmosfären i Assassin's Creed är slående. Med ett fantastiskt fräscht tema, härlig fysisk närvarokänsla och en kittlande frihet fängslar spelet från första stund. Brister som repetitiva spelmoment, stundtals frånvarande illusion och tråkigt utformade strider drar tyvärr ner helhetsintrycket men överskuggas av en gripande handling i en levande spelvärld. Friheten och utforskandet lyser starkast när man knuffar sig genom folkmassorna i Acre, hoppar mellan Jerusalems hustak eller klättrar längs med väggarna i Damaskus.

Betyg: 8

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.