Att skapa eller inte skapa?
Hejsan Svejsan! I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. I och med att de här är mitt första blogginlägg så visste jag inte ens vad jag skulle skriva om. Därför tänker jag nu skriva om just den känslan när man inte kommer på något. Du vet den känslan man får när man så gärna vill skapa något att det nästan kliar i hela kroppen, men att det ändå inte går? Just den känslan känner jag nu.
För tillfället sitter jag utomhus och skriver. Det är mitt i natten. Mörkret har smugit sig hit och det regnar. Jag sitter på verandan och har tak över mig. Jag behöver den här friska luften för att kunna fokusera och jag behöver den mörka natten för att vara kreativ. Så är det faktiskt. Jag är en riktig nattuggla. Det är på natten som mina ideér slår till som blixtnedslag. Det spelar ingen roll ifall jag blir dyngsur av regnet eller om jag råkar vara lite trött. Får jag en kreativ impuls, så ska skapandet ske där och då!
Som ni säkert märker med tanke på bildkollaget som jag skapat, så har jag många kreativa intressen. Jag älskar att skapa. Idéerna bara kommer flygandes till mig. Dock måste jag erkänna att det har varit svårt nu med tanke på situationen med den pågående pandemin. Idéerna och lusten till skapande har minskat drastiskt. Jag förmodar att det är för att jag känner mig instängd. Jag har behövt vara isolerad under en längre tid nu. Min mamma är i högriskgrupp för Covid-19 och skulle kunna dö ifall hon fick viruset. Det är en risk jag vägrar ta. Jag gör gladeligen allt i min makt för att hålla viruset utanför min familjs hem. Om det nu innebär att jag får vara isolerad, så är det bara att gilla läget.
Jag gick nyss ut första året på gymnasiet. Jag går inriktningen Singer/Songwriter på ett musikgymnasium. Såklart gjorde jag studierna på distans som så många andra. Jag ska inte ljuga. Det har varit svårt. Jag har högfungerande Autism. Ett av mina största problem med diagnosen är att jag har väldigt svårt för förändring. Jag vill veta vad som händer och blir extremt orolig ifall jag inte vet vad som kommer hända. Därför är väl en pandemi som vänder hela världen upp och ned inte optimal för mig.
Inte heller denna instängdhet är optimal. Jag har räknat dagarna sedan skolan stängde. De här dagarna kallade jag i början olidliga. Jag visste inte hur länge jag skulle hålla ut. 107 dagar är vi uppe i nu. Jag har klarat mig, men min kreativitet har verkligen fått lida för det här. Jag är alldeles för orolig för världen och så instängd att jag inte kunnat skapa lika mycket som jag vanligtvis kan.
Under sommarlovet har jag varit lite mer kreativ än jag var under vårterminen. Jag har lyckats skriva en låt. Den handlar om hur världen ser ut just nu. Inte bara det hemska viruset. Utan även alla orättvisor som finns. Låtens verser förklarar min förtvivlan gentemot allt som händer i en värld som på några få månader har varit med om så mycket kaos att det inte ens går att beskriva. Refrängen inger dock en känsla av hopp. Vi behöver det nu mer än någonsin:
Sometimes I just wonder, why things never go our way.
But I'll just keep on dreaming that it will be fine someday.
Jag brukar verkligen inte vara såhär klyschig, men nu finns det inget val. Vi behöver varandra och vi kommer behöva kämpa. Vi måste ta hand om oss själva både psykiskt och fysiskt. Finns det något som du kan göra som gör dig glad och som inte involverar närkontakt? Gör det, även om det är svårt! Jag mår bra av att skapa saker. Därför har jag försökt skapa något åtminstone fem minuter varje dag. Även om jag inte är motiverad. Jag har lyckats skriva en låt och nu sitter jag här och bloggar – något som är helt nytt för mig!
