Att förföras av Första Gången

Jag har ett komplext förhållande till oskuld, till första gången.
För liksom jag hatar den, hyser jag en kärlek omöjlig att förneka.
Och vi är väl sådana; likväl vi vill ha den kvar, vill vi förlora den.
Kasta den och springa åt andra hållet.

Och tusen gånger skall vi ofrivilligt bli tvingade att uppleva den, den bor i allt.
Första gången bor i allt.
Vi skall tusen gånger om beträda jungfrulig mark, trampa nya spår, göra snöänglar i livets puder.
Somliga skall vi komma att hata, somliga skall få oss att rysa av omedelbar kärlek.
Men gemensamt för dem alla är att de skall komma att brännmärka våra sinnen, de ska sätta spår i oss vi omöjligt kan sudda bort.

Och min komplexa kärlek till första gången baserar sig på rädsla och nyfikenhet. Jag älskar nya saker lika mycket som jag tycker de är pinsamma. Rusar mot dem liksom jag febrilt kämpar emot.
Men jag älskar naiviteten som bor i första gången vi beträder nya vägar,
älskar hur vi målar oss svarta.
Sveper oss i tunga mantlar.
Blir nakna.

Och egentligen är det ganska konstigt; hur en snabb handling kan göra oss nya.
Hur vi kan bli en annan i samma stund vi svarar ja på frågan om vi vill följa med, hur vi ömsar skinn var gång vi förlorar oskulden.
Till honom och till henne. Den och det.
Alla skall de ta våra första gånger, förgripa sig på nervösa kroppar. Vi skall gå sönder under mjuka händer.
Det Måste bli så.
Vi måste Märkas.

Och tid ska komma att bli viktigt när det handlar om första gången. Tonåren skall bli den tid då den är monumental.
Vi skall röka vår första cigg, uppleva vår första fylla, tråna och få våra första betyg.
Det Måste bli så.
Liksom marionetter skall första gången leka med oss.

Och vi skall fördömas för att vi inte behövt använda vår första BH, vi skall komma att hata oss själva för att vi ännu inte fått vår första kyss – trots att vi för längesedan fyllt fjorton och har tränat på handen hur jävla länge som helst nu!
Skriva in till Kamratposten och Veckorevyn och Solo och fråga om vi är normala eller helt åt helvete onormala.
För det är ju farligt.
Vi ska förlita oss på vad någon annan tycker istället för att själva bestämma att vi inte alls vill testa oralsex i trappuppgången mellan 6A och 7B.

Så rädda.
Så jävla rädda.
För första gången och för Alla Andra.

Men ändå skall vi vara stolta för att vi ännu har oskulden i behåll, för att vi inte spytt i någons knä.
Första gången är så jävla komplex och den orsakar så jävla mycket ångest.
Ställer så många frågor.
Spelar Tiden som sitt viktigaste kort, och vinner varje gång.
Skicklig av erfarenhet.

Och vi står handfallna inför dess kraft.
Inför Första Gången och inför Alla Andra.

Men kärlek kvarstår. Till första gången och sättet jag blir svart var gång jag inte längre är vit.

Blir ny. Lever nya kapitel.
Livet ett steg längre.
Driver mot kanten.
Med Första Gångens hand i min skall vår hatkärlek fortskrida.

Jag längtar tills vi ses.
Trånar dina suggestiva höfter och smekande tunga.
Locka mig i fördärv.
Gör det.

Och jag skall le och låtsas att jag inte vill.
Och du skall fortsätta.
Och vi skall falla i varandras armar för att det inte hjälps.
För att vi med vilja kapitulerar.
Det ska vi.