Att gå på krogen

Vissa kvällar tycks dock denna lokal ha fyllts utav varelser som får mig att känna mig så befläckad att jag bara vill sätta mig på huk i mitt badkar och gråta tills mitt skinn blir räfflat som ett Vickningschips. Krogkvällen tillbringas då istället att som en förvirrad kryssningsmissil försöka korsa sig mellan dessa individer som på ett enda ögonblick kan förvandla en afton från glädje till misär.

Här är de vanligaste sorterna:

"Ya lookin' at my girlfriend?"

De överbeskyddade pojkvännerna

Kännetecken: Ett så bistert anlete att mjölken i deras White Russian har surnat.

Träffar man en kvinnlig gammal klasskompis man inte har sett på länge kan man vara säker på att dessa värnande soldater ställer sig i givakt bakom henne - lika stela och orörliga som knivkastarens kompanjon fastmonterad på en roterande tavla. Deras taktik är att se så svåra och farliga ut som möjligt, för tänk om jag skulle ta på mig min röda slängkappa och flyga iväg med deras tjej!

De packade primaterna

Kännetecken: Vacklande gång. Spill på framsida av skjorta/tröja.

Vi har givetvis de där killarna - och tjejerna - som är så berusade att det sprutar saliv ur munnen på dem när de försöker föra en konversation. De är dessutom väldigt förtjusta i att kramas bara lite, lite för länge.

De frustande bråkstakarna

Kännetecken: För att visa att detta minsann inte är några man ska fucka med går de en aning bakåtlutade och med armarna några decimeter ut från kroppen. Deras självdistans försvinner i samma stund som de kliver igenom metalldetektorn.

Dessa heroiska slagskämpar tror att man vill mucka gräl så fort man råkar nudda deras arm eller råkar säga något som i deras öron verkar olämpligt. Ett bra exempel för någon helg sedan var när en bekants kompis (som jag inte kände) satt vid ett bord och klagade på hur tråkigt det var där inne och att någon dessutom hade spillt öl på hans nya skjorta. Jag föreslog att vi då, istället för att han skulle ha tråkigt, kunde spela luffarschack på hans vitrutiga skjorta. Ett jäkligt tråkigt skämt i och för sig, men han trodde givetvis genast att jag ville ha bråk.



De tafatta dansgolvssmygarna

Kännetecken: Illasittande kavaj och byxor så långt uppdragna att de delar kulorna på samma sätt som Moses delade Röda havet.

När man närmar sig dansgolvet tar nästa framförande vid: En obskyr parningsdans där taffliga killar och alltför berusade tjejer har huvudrollerna. Vissa är firmafestare med kladdiga frisyrer, andra är bara unga och svettiga pojkar som ännu inte riktigt lärt sig rätt närmandeteknik. Dessa figurer har gett sig den på att de absolut ska finna sin livspartner under discolampornas sken. Inget fel i det kanske, men de kan inte ragga på vanligt manér utan måste istället smyga upp bakifrån och trycka sig mot tjejerna medan de ålar sig som indiska magdansare.

De vilda apmänniskorna

"It's too late to apologiiiiiiize"

Kännetecken: Ett snabbt och vårdslöst rörelsemönster.

Ännu en dansgolvstyp. De här killarna (ja, det är i nittionio fall av hundra killar), tycker att dansgolvet är ett flipperspel och vi andra är poänggivande hinder. De hoppar runt på dansgolvet som en skock vilda apor, upp och ner från scen, runt strippstångarna och ner igen, och de struntar fullständigt i om de råkar tackla iväg ett ölglas eller trampa ihjäl någon liten tjej.

Ja, som du märker blir jag både ledsen och förtvivlad när jag åter och åter igen tvingas bli varse om vad rusdryckerna faktiskt kan göra med människor. Jag blir ofrivilligt vittne till ett obskyrt skådespeleri med människor som spelar sig själva, och när jag gör sorti från denna föreställning känner jag mig som ett vrak, en spillra av den man som för en stund sedan klev in.

Jag känner mig offside.

Offside i livet.