Om jag skulle starta upp en restaurang, pub eller ett café, vilket jag gärna skulle göra, skulle ett moment vara essentiellt: Den anställde kommunikatören. En man eller kvinna som slår sig ned och konverserar med dig, visar sig intresserad för dina bekymmer, din antingen fullbordade eller misslyckade karriär, dina barn, dina intressen, allt. Gärna kan dessa kommunikatörer få ha olika inriktningsområden. Alla kan ju liksom inte bära allt på sina axlar. Så när man ska välja bord på exempelvis restaurangen, så finns där bredvid ett litet foto stående på bordet, med den aktuella kommunikatören brett leendes på bilden. På baksidan av fotot står några rader med kort info om personen i fråga, hans styrkor och svagheter. Ponera även att man genom att trycka på en knapp på bordet tillkallar kommunikatören, som står uppradad mot väggen jämte resten av raden av ej upptagna kommunikatörer. Sen är det bara att prata på.
Med detta system är det ej längre svårt att varken gå och äta middag ensam eller vara sysslolös, eftersom man alltid kan räkna med sällskap så fort man tagit sig dit. Detta system fordrar också att man kan stifta djupare bekantskaper med dessa kommunikatörer, som aldrig räds att anses som buffliga eller störande. För störa är liksom deras profession. Vissa restauranger kan även nischa sig med exempelvis politisk inriktning, andra med en mer terapi-inriktad stil, där besökaren får häva ur sig sina demoner mellan tuggorna.
Det har liksom visat sig att vi svenskar ibland är krystat utformade. Vi gör inte saker förrän andra gör dem, eller förrän vi blir tillsagda. Ett bra exempel jag har på detta beteende är Västerås Kulturnatt. Ett centra för konstnärliga, musikaliska och kulturella yttringar av allmänheten, för allmänheten. Västerås Kulturnatt äger rum en gång per år. Och en gång per år är det som gemene man tar sig ut. En gång per år är det som gemene man spatserar runt med händerna på ryggen och försöker tvinga sig på att förstå modern konst på muséet, gå och lyssna på något annars knappt uppmärksammat lokalband eller varför inte gå och se en teaterföreställning. Och det är uppenbart att gemene man uppskattar detta evenemang. Men nästa dag återgår allt till det vanliga. Ni vet, Jantelagen, stressen, integriteten och dylikt trams, och så kommer vinterdepressionen som ett skott i nacken.
Jag har denna mentalitet i bakfickan när jag berättar om min restaurangsvision. Förhoppningsvis är jag då inte alltför cynisk.
Ibland behöver man bara en putt i ändan för att ens göra saker, saker som man egentligen är i stort behov av. Så vad tror ni om min vision? Det skulle ju gynna både restaurang/café-ägarna och kunderna enormt, såväl som ensamvargarna. Eller hur?