Bakom min fasad

Bakom min fasad

Kan du känna min saknad, när du ser mig vandra längs stadens gator?
Har du någon aning om vad som döljer sig bakom mina mörka ögon?
Kan du känna min förtvivlan, när du möter min blick?
Kan du känna medkänsla, fast du inte har någon aning vad som pågår under min yta?

Stora delar av min släkt offrade allt när de med en liten träbåt började ro bort mot friheten. Livet skulle aldrig mer bli sig likt. Min familjs mod skulle komma att forma mitt liv och mina möjligheter.

När ni flöt runt på vågorna, mor och far, tänkte ni någonsin på vad det hade inneburit, ifall det allra värsta hade hänt? Hur kunde ni se solstrålarna bland alla åskmoln? Det hemska hände aldrig. Min familj lyckades slingra sig förbi övervakarnas synfält. Frihetsdrömmarna hade segrat över rädslan.

Redan under daghemstiden kom jag underfund med att jag inte var som alla andra. Varför förstod inte personalen ett ord av vad jag sa? Varför hade andra barn ljusare hår än jag? Varför kallade de mig för konstiga saker istället för mitt riktiga namn? Varför började medmänniskorna tveka, när det kom till mig? Jag vågar inte blicka bakåt, i vetskap om vad som väntar mig. Omedvetna glåpord som rev upp djupa sår och med er tillgjorda sympati strödde ni bara salt över dem. Bespara mig era svidande plåster. Ni kommer ändå aldrig att förstå. Jag är i bitar, min helhet går inte att hitta.

Visst vill man vara annorlunda? Visst vill man ideligen höra viskningar om ens avvikande utseende? Visst vill man jämt och ständigt känna hatiska blickar i ryggen? Visst är det skillnad på att vara annorlunda och att bli särbehandlad?
Alla fördomsfulla människor gör mig alltmer besviken. Ska en människas hudfärg eller religion få påverka din uppfattning om henne som person? Är det rätt att dömas för nåt man inte kan rå för? Jag kan varken ändra din attityd eller din syn på mig, det är din egen vilja.

Med min stigande ålder blir också spydigheterna grövre, men jag har lärt mig konsten att ignorera och koncentrera mig på det väsentliga istället. Livet är för kort för att hatas bort. Din värsta fiende kan bli din bästa vän, så länge du klarar av att bemöta hatet med kärlek. Lyckas vi bara krossa barriärerna och lämna de mörka dagarna bakom oss, kanske vi en dag inser att alla ändå är av samma sort, att vi alla består av samma kött och blod. Människors hämndlystna beteende är enbart ett skydd mot nederlag och tårar.

Visst kan jag gå miste om min uppriktighet ibland. Visst kan jag älska mitt nya hemland och glädjas åt min chans att kunna leva ett lyxigt, lyckligt västerländskt liv. Men är det mina äkta känslor jag uttrycker, är det allt jag känner? Inne i varje patriotisk utlänning, döljer sig en stark hemlängtan. I själva verket vill jag bara breda ut mina vingar och landa i mitt trygga bo, som dessvärre ligger i ruiner. Mitt finska medborgarskap känns som en enda stor lögn. Jag kommer aldrig att finna mitt riktiga jag. Min identitet är en omöjlig gåta. Så nästa gång du ber mig dra tillbaka till mitt hemland, tänk på att någonting sådant inte finns för mig. Mitt hemland existerar bara i min fantasi. Jag må vara fri, men mina händer är bakbundna i min mentala fångenskap.

Jag är självklart tacksam över alla möjligheter jag fått i och med att Finland gav min familj tillstånd att bo här, men allting har två sidor. Ibland måste man gråta för att kunna skratta från hjärtat.

Vi lever i en värld, där kontrasterna blir allt mer påfallande. Varifrån härstammar denna globala kategorisering? Denna världsomfattande rädsla för olikheter, hur har den uppkommit? De maskerade kungarna anar inte hur mycket glädje de berövar, när de ständigt gör gränserna allt tydligare. Som om vi måste ha stenmurar runt omkring oss för att kunna leva i harmoni.

Jag är en av de defekta produkterna från en okänd fabrik. Min närhet är anledningen till att pensionärerna håller extra hårt i sina handväskor och känner sig otrygga. Men tro det eller ej, mitt svarta hår gör mig inte farlig. Jag är full av kärlek. Du kanske får ta del av den ifall du vågar krossa de osynliga murarna.

Kommer vardagsrasismen att fortsätta förpesta samhället i smyg eller kommer den att bli etablerad med ökad öppen diskriminering som följd? Kommer jag någonsin att få slippa känna mig utpekad när jag stiger på bussen? Dagen när jag går längs mina barndomsminnens gator med ett äkta leende på läpparna och känner mig hemma, kommer jag någonsin att få uppleva den? Innan du dömer främlingar efter första intrycket, tänk på hur mycket en människa kan dölja under den obekymrade fasaden. Låtsas inte förstå och ta ställning, var hellre likgiltig. Du har ingen rätt att döma någon ifall du inte känner till personens bakgrund och insida.

Kan du känna min saknad, när du ser mig vandra längs stadens gator?
Har du någon aning om vad som döljer sig bakom mina mörka ögon?
Kan du känna min förtvivlan, när du möter min blick?
Kan du känna medkänsla, fast du inte har någon aning vad som pågår under min yta?