Bara bröst?

Man menar att kvinnokroppen objektifieras och sexualiseras. Men kritikerna av nätverket pekar å sin sida på bröstets funktion. Förutom att det kan amma ett barn har det ju sexuell betydelse (och anledningen till det torde vara den evolutionära kopplingen bröst, amning och hälsosam avkomma). Feministerna svarar med: "OK, bröstet har en sexuell funktion. Men varför måste något sexuellt skylas? Den uppfattningen är en förlegad moralism." Kritikerna kontrar då vanligtvis med att de sexuella signaler som skickas ut kan leda till mer uppmärksamhet än kvinnorna själva vill (tänk övergrepp etc.). "Ah! Men det är just det vi undviker genom att 'avobjektifiera' kvinnokroppen. Vi normaliserar kvinnobrösten, de blir en del i vardagen på badhusen och rätt vad det är så har de inte längre den sexuella funktion ni påstår att de har - för den där funktionen är egentligen bara en social konstruktion." Så tar man upp exempel om att afrikanska kvinnor inte skyler sina bröst, och drar den bristfälliga slutsatsen att de inte har skamkänslor.

För det första tror jag inte att barbröstat badande kommer att leda till en neutralisering av den kvinnliga bysten; att skamkänslor har en mycket stor roll även där kvinnans blottade bröst är en del i vardagen (främst beroende på klimat) har det argumenterats för i en tidigare artikel. Det ligger för djupt. Att detta sedan tar sig kulturella uttryck är en annan sak, men i valet mellan hönan och ägget är det nog genetiken som är först här. En kroppsdel med sexuell och privat funktion skapar skam när den blottas i det offentliga rummet.

För det andra: Om man mot förmodan skulle lyckas med sitt neutraliserande, vad har man då åstadkommit? Man har fråntagit ännu något en funktion. Rent filosofiskt gör man i individualismens och frihetens namn gällande att inget har någon funktion, att det inte finns några gränser någonstans. Man vill inte se gränser eftersom det skulle innebära att allt i denna värld inte har samma "värde". Om vi tar ett exempel på något som faktiskt kan neutraliseras: Svordomar används vid särskilda tillfällen för att i språket ge särskild kraft åt ett intryck. Har man ovanan att gå runt och svära hela tiden, så utmattas förstås svordomens funktion. Samma gäller bröstets. Ja, men vad bra då, säger jämställdhetsivrarna. Men är det så bra? När den svages rädsla för diskriminering till slut har gjort att vi har förtagit verkan av varje del av oss själva, och vi förvandlats till neutrala, sterila produkter vars delar saknar mening, var finns då meningen i livet som helhet?