Biorecension: No country for old men

Llewelyn Moss är en äventyrssuktande redneck som är bosatt vid den södra amerikanska gränsen. Av en händelse blir han involverad i en knarkuppgörelse, och med en väska full med pengar lyckas han med nöd ocn näppe undfly eldstriden. Det han inte vet är att en hämningslös psykopat är efter honom med ett sällsamt vapen i högsta hugg.

Det här låter spännande. Det skulle faktiskt kunna vara väldigt spännande. Men det blir det aldrig. Varför? För att den här filmen besitter ett segt tempo sällan skådat.
Bröderna Coen har valt en minimalistisk estetik med sparsmakad dialog, actionscener och förvånansvärt nog ingen som helst filmmusik. Dialogen förresten. Den är skämtsamt fyndig och smart mest hela tiden. Jag får intrycket av att den är genomarbetad, och att den framhävs mest av allt i filmen. Dock känns det som att 99 % av krutet lagts på just konversationerna, och resten lämnas lite åt, ursäkta uttrycket, slumpen. Den avskalade stilen hade kanske fungerat bättre i någon annan film, men här framkallar det frekventa gäspningar hos mig.

Med kritikerrosade filmer som The Big Lebowski och O brother where art thou som ess i meritfickan har egentligen regissörerna Coen en bra utgångspunkt. Men tja ... ibland misslyckas även de bästa.

Karaktärerna i filmen går typ att räkna på en hand. Tommy Lee Jones (Men in Black, Natural Born Killers) spelar en sheriff som mitt i allt hamnar i en personlig livskris - en rätt kul karaktärsporträtt i den annars så strikta storyn. Skådespelarinsatserna är också något att hurra för, om hurras skall. Sheriffens nervöse sidekick framkallar en del fnissningar.

Trots det över lag långsamma drivet i filmen har den vissa scener som får en att hoppa till i stolen, utan att avslöja för mycket. Och ja, rätt snyggt filmad är den ju också. Men det räcker tyvärr inte för att hindra mig från att uttråkas, och istället börja studera vad skräpet i biostolen framför mig består av.

Men 2008 ser ut som ett bra filmår. Så snälla, lägg dina 85 kronor på någon annan rulle.

Betyg: 2/5



En andra åsikt av Anders Ingvarsson

Detta kommer att bli en hastig recension (redaktören är hård mot de hårda), men förhoppningsvis skall jag få ut något av det fina i bröderna Coens "No Country For Old Men". Titeln - som är tagen från en gammal Yeats-dikt - syftar (får vi anta) på attityden hos Tommy Lee Jones gamle sheriff, Ed Tom Bell, som på sin ålders höst känner oro inför döden, den kraft han ständigt har flåsande efter sig i sitt yrke. Brottslighetens våld i sig är inte riktigt det han bekymrar sig för mest, utan snarare för det oförklarliga i detsamma. Varför finns destruktiva krafter i världen? Och vad innebär döden? Vad kommer att hända med mig?

Destruktiviteten i den här filmen representeras av den fullkomligt sympatilöse mördaren Anton Chigurh (Javier Bardem). Jag tänkte först att han skulle kunna motsvaras som ett slags Godzilla, ett monster som människan inte riktigt kan hantera, men kom senare att tänka på något mer bergmanskt: Chigurh är som en manifestation av döden själv, som vi inte undkommer hur snälla vi än är, hur mycket vi än försöker skjuta upp den, hur mycket vi än försöker dölja spåren efter oss. Tidpunkten för döden blir en fråga om slump; man kan ha tur och klara sig för tillfället, men förr eller senare väljer man fel sida av myntet.



I "No Country For Old Men" har döden ingen lie, utan en tryckluftspistol. Och han spelar inte schack, utan kastar mynt och ber sitt offer att syna myntet. De undvikande replikerna från hans eventuella rov gör att man nästan kan ta på människans ångest inför det de vet skall komma. Som i en riktig Hemingway-roman handlar det att läsa mellan raderna, men här är det inte riktigt lika knepigt som hos gamle Ernest. Det blir inte mindre raffinerat, men manuskript och regi visar med okristlig tydlighet offrets desperata strategier att rädda livet på sig självt. "Du behöver inte göra det här!" Men ingen pardon – säga vad man vill om Chigurh, men han är åtminstone konsekvent.

Jag tror Godzilla och Döden kompletterar varandra ganska väl här: Döden är svår för en del att acceptera och därför blir den svår att kontrollera eller förstå. Och då kommer undanflykterna och självömkan. För detta är en undanflykternas film, vilket både tar sig uttryck i dialogerna mellan Chigurh och hans offer, och i sheriffens inbillningar om att samhället bara blir mer och mer våldsamt och ondskefullt.

Slutet kan förstås inte avslöjas, och man får tolka det hur man vill, men jag kände att det var ett lyckligt och tillfredsställande sådant. Jag får också passa på att hylla det mäkta skickliga skådespeleriet från Jones och Bardems sida. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, men likaså njutbar och jag gick runt och suckade optimistiskt efter slutscenen.

Betyg: 4/5