Biorecension: Once

En man står på gatan i Dublin och spelar med gitarr i hand. Han sjunger om sin förlorade kärlek. En kvinna kommer fram och frågar vem sången är tillägnad. De börjar prata. Han jobbar som dammsugarreparatör och hon har en trasig dammsugare, varför inte träffas mer? Det visar sig att hon är pianist och snart upptäcker de musiken i varandra och börjar samspela.

”Once” är en musikal. Men inte i den vanliga bemärkelsen. Visst, de kommunicerar genom musiken och förstår både varandra och sig själva genom den. Men där andra musikaler av det mer klassiska slaget drar saker till sin spets och finputsar allt och alla i stora koreograferade nummer spelar ”Once” mer på naturliga strängar. I en musikaffär vid ett piano, på gatan, på bussen, i en studio. Det är naturligt och därför är filmen mer ett drama med musikinslag än en renodlad musikal. Skönt.

Naturlighet är ett genomgående tema i hela filmen. De är verkliga människor, en man och en kvinna med helt vanliga utseenden, de är fattiga och hon måste till och med låna pengar ur sin dotters spargris till batterier för att kunna lyssna på hans musik i cd-freestylen. Det kanske låter hemskt men blir fint när man ser det i ett sammanhang. Något som också gör fruktansvärt mycket för ”vardagskänslan” är det dogmatiska. Hela filmen är filmad med sunkig kvalitet, med handhållen kamera, på platser som vi ser varje dag. Ingen putsning där inte, inga kontrasthöjningar eller onödigt smink och scenografi. Vid ett flertal tillfällen känns filmen mer som en dokumentär om två människor som träffats i en vändpunkt i livet, än som en spelfilm om musikdrömmar och kärlek.



Filmen känns väldigt originell på många punkter: Den har till exempel några musikvideor som fungerar som ett sätt att visa tankegångarna och känslorna hos huvudpersonerna. Det är stilfullt men möjligtvis lite långdraget och vid några tillfällen kom jag på mig själv med att tänka på annat.

Jag skulle säga att det överlag är en väldigt poetisk film, och romantisk på ett lågmält och trevligt sätt. Ta bara en sådan sak som att huvudpersonerna inte har några namn. Sådana behövs liksom inte: genom musiken lyssnar de och förstår varandra. Och kanske måste man ta sig ner på jorden och in i de smutsigaste kvarteren i Dublin för att inse att de viktigaste känslorna inte ligger i namn eller HD-bild eller storslagna Hollywood-epos. ”Once” visar vägen och den är värd att följa.

Betyg: 3/5

”Once”: En film som har allt, men som även lämnar en märklig känsla av att någonting saknas. Det är konstigt hur det blir så ibland. Under tiden jag såg filmen hittade jag ingenting att klaga på, men när jag sedan tänker tillbaks på den är det som om något, eller avsaknaden av detta något får mig att dra ner betyget. Hur som helst är det en mycket sevärd film och trean är en stark trea som lika gärna hade kunnat vara en svag fyra, om man så vill.