Biorecension: The Dark Knight

Jag har aldrig varit en superhjälte-fanatiker. Något jag däremot uppskattat i Batman-konceptet är att superkrafter är en icke existerande faktor i serien, så jag väntade mig något slags mervärde i denna andra av Christopher Nolan regisserade Batman-film.

Dock har jag som sagt aldrig varit något stort fan av den flaxande svartmunderade knekten. Men den här gången föll jag väl för hajpen, mycket tack vare den bortgångne Heath Ledgers medverkan. Men tyvärr lovade trailern mer än vad filmen gav.

I The Dark Knight har Gotham City en ny galning i hälarna, en cynisk alltiallo-förbrytare som uppsminkad i ett sarkastiskt leende vill sätta en ny kriminell standard i staden. Vår käre läderlapp väljer nu att samarbeta med den ambivalent stressade allmänna åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart). Men innerst inne anar den under dagarna jetset-levande Bruce Wayne att Batmans tid som beskyddare av den trasiga staden kan vara över.

Gotham City är på många sätt en vanlig stad. Men även en obehaglig plats där kriminalitet och konspirationer sakta vävts in i politiken och polisväsendet. Det skulle kunna vara vilken stad som helst i världen, vilket verkligen ökar känslan av realism.

Ett konstant irritationsmoment för mig under filmens gång är Christian Bale, som spelar Batman. Mer opersonlig tolkning av en karaktär vet jag inte om det går att finna. Och vad är grejen med sandpappersrösten som infinner sig när Bruce Wayne blir Batman?



Kärlekshistorien mellan Rachel Dawes (Maggie Gyllenhaal) och Bruce Wayne ges inte mycket plats. Men ibland är det just vad den ämnas göra, och mitt i all dramatik och dialog blir denna del en aning malplacerad. Den hårdkokta stilen I The Dark Knight hade helt enkelt mått bättre av att vara hårdkokt fullt ut.

Actionsekvenserna, när de väl förekommer, är mycket väl regisserade. Därför är det rejält skumt att de inte ges mer plats i filmen. Istället fylls det ut med dialog, dialog och mer dialog, som inte går långt utöver det vanliga oneliner-konceptet. Med sina 2 timmar och 35 minuter har filmen en god ingrediens för att jag ska börja skruva på mig framåt slutet, vilket jag också gör. Men ändå känns filmen genomstressad. Chistopher Nolan verkar ha valt att inkludera på tok för mycket av Batman-universumet, men varav en hel del tvingats kortas ned. Detta resulterar i en velig och stundtals förvirrande filmupplevelse.

Men så har vi ju det här med Heath Ledger. Mannen är rent oförglömligt bra i sin roll som Joker, allt ifrån minspel till hans skärrande monologer. Men även här har Christopher Nolan riktat strålkastaren någon annanstans. Vi får aldrig riktigt tränga in i karaktären Jokern, vilket känns lite trist.

En så mörk film som The Dark Knight faktiskt är skulle faktiskt inte skada med lite humor då och då. Men detta är extremt sällsynt i filmens berättelse om korruption, vanmakt, hämnd och blodig rättvisa. Och det gör mig sådär tröttsamt mätt som man kan bli ibland.



Personligen föredrar jag den kreative Tim Burtons version av Gotham City. Skurk-karikatyrerna där ger mer serietidningskänsla än Christopher Nolans aningen platta ambition att nyansera folket I staden.

Sammanfattningsvis är The Dark Knight på många sätt en värdig uppföljare till Batman Begins, men på många sätt inte alls det. Filmen börjar bra men fortsätter med att leva på säkra kort och klyschor. Jag är dock säker på att de som är riktigt stora anhängare av Batmanfenomenet kommer lovprisa filmen mer än mig. Men för min del får filmen en redigt besviken trea i betyg.

Christopher Nolan, jag hade väntat mig mer av din uppföljare.

Betyg: 3 av 5

En andra åsikt av Jonathan Svärdén

The Dark Knights briljans måste ha överbelastat Marcus hjärna och orsakat någon sorts blodpropp för så här fel har han aldrig haft. The Dark Knight är nämligen den bästa superhjältefilmen någonsin.

Heath Ledger får precis rätt mängd strålkastarljus och är helt jävla fantastisk. Jack Nicholson sitter säkert och hulkar i en garderob någonstans, och det kan han gott göra för han är härmed ersatt. Denna version av Jokern kommer vara sinnebilden för filmondska i åratal framöver, för Ledger visar karaktären som han ska vara: fullkomligt galen ända in i benmärgen, utan historia eller förklaring eller motiv. Han bara är, och gör vad fan han vill. Man sitter där i biostolen i total förundran och bara väntar på vad han ska hitta på härnäst, men det är omöjligt att gissa. Allt från hans lilla trolleritrick i början av filmen till hans sjuka sociala experiment får en att fråga sig vad fan det är som händer. Hur kan något så här genialiskt faktiskt existera i världen?



Alla som vet något om film vet att konflikt är vad som håller allt samman. The Dark Knight har konflikt på varenda tänkbara nivå: I varje akt, scen, kameraåkning och bildruta. I varje karaktär, förhållande och fiendskap. Allt är så jävla bra gjort. Jag fattar inte det. Gå och se den omedelbart.

Förresten, glöm vad jag sa om att The Dark Knight skulle vara den bästa superhjältefilmen någonsin. Den är en av de bästa filmerna någonsin, och betackar sig nedlåtande genreprefix.

Betyg: 6 av 5