Bokrecension: Elin Ruuth – Fara vill

För att hitta den måste du gå förbi alla deckarskrymslen och ljudboksvrår, passera djungeln av skönlitteratur, kliva över stupade ord begravda under ett tjockt lager damm. Och när du är nära att ge upp, står du mitt framför den.

Den väger inte så mycket. Syns knappt mellan de bredare ryggarna. Texterna är korta och kortare, hänger som lösa trådar, men sammanbundna som knutna lakan till ett flyktförsök. De handlar om allt från Beethovens hjärta till underhavsfilmer, om ingentinget och alltet och det där emellan. Och även om jag vill bromsa upp, ta in orden stavelse för stavelse, kan jag inte; läsningen blir lite grann som en tecknad snöboll som har kommit i rullning i en nerförsbacke. Eller som att hetsäta en väldigt god bakelse, fast man vill spara den till senare. Det går inte. Det går bara fortare och fortare.

Sedan kraschar du mot ett träd. Eller så upptäcker du, till ditt förtret, att inte ens en liten bit av Budapest (min favorit) har sparats i mungipan. Och vad minns du? Ingenting. Bara fragment. Meningar som stannar kvar lite längre;

"Bakom varje film om havet arbetar någon med att flytta maneter och sjöstjärnor från punkt A till punkt B. Det är knepigare än man tror för havet har inga fasta punkter. Inte navigerar man efter salthalter eller vågor. Inte minns man var en snäcka ligger bara för att den är särskild."

Allt har ett slut. Så ock Fara vill, skriven av Elin Ruuth.