Bokrecension: Lindas bästa/värsta

Året var 1993 och en musikkåt tonårsrebell vid namn Linda Norrman började sin karriär på Expressen. 15 år senare har hon utvecklas till Linda Skugge, en förortssmåbarnsmamma med förakt för ungdomar som gnäller över ångest och som uppmanar bandmedlemmarna i Broder Daniel att växa upp, klippa sig och skaffa ett jobb.

Boken innehåller 308 sidor och närmare 1000 krönikor vars innehåll tränar skrattmusklerna ända från början till slut. Lindas specialitet är one-liners (enradare) och dem levererar hon med stor träffsäkerhet och personlighet. Hon har lyckas uppröra stora delar av svenska folket, bland annat genom att svära i direktsänd tv från Nobelmiddagen.

Som tonåring kan jag lätt känna igen mig i den 19-åriga Linda med stora drömmar och jag älskar utvecklingen till ansvarsfull vuxen med barnasinnet i behåll - eller för det mesta i alla fall, även jag tycker dock ibland att hon blivit en bitter människa utan humor, men ingen sol utan prickar.

Komisk, larvig, underlig, omogen, arg, irriterande … man kan säga mycket negativt om Skugge men jag älskar hennes krönikor, även om också jag tvivlade från början, och med denna briljanta samling kan man sträckläsa texterna och se samband man missade när krönikorna publicerades i Expressen. Eller helt enkelt läsa ifatt sådant man missat under sin livstid, själv var jag ju bara 4 år gammal när hon började skriva.

Självklart håller jag inte med om allt hon skriver, inte ens i närheten av allt faktiskt. Ofta undrar jag om hon tappades i backen som barn eller om hon fick sin utbildning i ett cornflakespaket, men det fungerar. Hon skapar debatter och det är underhållande, upprörande och ofta genialiskt.

Ingmar Bergman är ett otroget svin (s. 92)
Charlotte Nilsson ett falskt onaniobjekt (s. 105)
och alla på Skansen är bimbos (s. 44)

Läs och bli förnärmad, upprörd och få ont i magtrakterna av skratt. Lindas bästa/värsta är ett självklart tillskott till bokhyllan.