Bokrecension: Skynda att älska
 |
Alex låter sig dock aldrig kliva över den sentimentala gränsen. En gräns som jag kan tänka mig är väldigt lätt att klampa över när man skriver om kärleken till sin egen far. Han gör aldrig sin pappa till en upphöjd Kristusgestalt och i ett avsnitt beskriver han till och med hur pappan sparkade honom när Alex råkade beröra en öm punkt genom att kalla honom ”gubbjävel”.
Denna självbiografiska historia kretsar kring Alex och hans far Allan Schulman som på 60-talet var en berömd (och beryktad) tv-producent. Det som ger detta far och son-förhållande en liten tvist är att Alex föddes när Allan var 57 år gammal. Han tvingades därför redan som sjuåring börja oroa sig för pappans åldrande. Han får hindra honom från att ramla i trappan och mata honom med Dextrosol-tabletter för att han ska orka köra bil hela vägen - allt medan kompisarnas pappor brottas med sönerna ute på gräsmattan.
Genom kapitlen varvas nutid i terapeutfåtöljen med målande tillbakablickar från barndomen, och återigen märks Alex imponerande syn för detaljer. Han beskriver exempelvis hur föräldrarna bråkade genom de tunna väggarna i torpet och hur han letade upp de plankor i golvet som inte knarrade för att han inte skulle väcka pappa för tidigt på morgonen.
Som en röd tråd genom hela boken löper Coca Cola-cup, en straffturnering i fotboll där de tre bröderna Schulman vann en burk Coca-Cola för varje mål de gjorde. Turneringen blir med tiden ett obekvämt bevis på faderns åldrande då han inte längre orkar kasta sig efter bollen och det blir väldigt gripande att läsa hur de desperat försöker genomföra cupen midsommar efter midsommar.
Skynda att älska är kanske varken en särskilt nyskapande eller en otroligt häpnadsväckande historia, vilket så klart inte heller var tanken, utan en – igen – väldigt ärlig berättelse om en vanlig, men ändå ganska ovanlig, familj.
