Bokrecension: Tyll, svett och frusna själar

Moskva, Sovjetunionens sönderfall. Julka som går sista terminen på Bolsjojteaterns balettskola har inte sett sin familj på åtta år. Studierna är tuffa och orättvisor, svartsjuka och brist på kärlek präglar vardagen i det gråa betonghuset. Drömmarna om att en dag stå i rampljuset är vad som driver de unga flickorna på internatet genom de tuffa förhållandena; drömmen om att en dag få tillbaka för alla timmar av svett och smärta i form av dans, ära och berömmelse. Men så en dag möter Julka den stora kärleken, och plötsligt finns det någon som bryr sig om henne, något i hennes liv utöver dansen och den hårda vägen mot den stora drömmen. Hon inser snart att det inte finns plats för båda, och ställs inför ett livsavgörande val: Dansen, eller livet?

Författaren bakom Tyll, svett och frusna själar Jurij Korotkov – en känd och framgångsrik rysk roman och manusförfattare – fick idén till boken efter att en sommarkväll ha fått syn på ett gäng unga flickor på en ljummen uteservering.

”Det var något hos dem som drog uppmärksamheten till sig, något svårfångat som fick dem att skilja sig från de andra i omgivningen. /.../ Redan då visste jag att jag skulle skriva den här boken. Det som de berättade för mig om livet på skolan – om den kasernliknande disciplinen, om lärarnas hänsynslöshet, om kärleksförbudet, om den slaviska och tysta lydnaden mot pedagogerna, om intriger, om grusade framtidsplaner – allt detta kändes så svårt för mig att tro på.”

Och det är en fin bok, det är det. Men det hjälper liksom inte när raderna sniglar sig fram i sövande tempo och mitt intresse för dansen inte gjort sig påmind sen tiden på fritids. Det går om man brinner för dansen, Ryssland eller allt som har med kärlek att göra, men om man inte stämmer in på något av ovanstående är jag rädd för att man kommer känna att man kunnat spendera sin tid annorlunda.

”Ungdomarna jag skriver om finns i verkligheten. Det är dem, dessa balettens okända slavarbetare, som jag tillägnar denna bok.”

Fint. Ärligt. Förlåt, Korotkov!