Clive Barker’s Jericho

Clive Barker's Jericho är i grund och botten precis som vilken actionstinn förstapersonskjutare som helst. Större delen av tiden springer du oftast rakt fram och gör processen kort med fienderna som dyker upp på tv-skärmen. Det finns aldrig några knepiga pussel att lösa och förväntar man sig mer än intensiva eldstrider i mörka omgivningar är risken stor att besvikelse infinner sig före frälsning. Vad som emellertid skiljer det här spelet från många andra i genren är att de sex karaktärerna i Jericho-truppen besitter övernaturliga krafter och det blir förstås upp till spelaren att använda dem alla för att kuva ondskan. Till exempel kan du använda karaktärernas färdigheter för att återkalla stupade kamrater till livet, manipulera tiden, ta över någons medvetande eller för att framkalla en brinnande demon med mera. Det här systemet fungerar riktigt bra och man hittar snabbt sin egen favorit i gruppen. Personligen är jag svag för hackern Simone Cole som inte bara kan påverka tiden utan också gillar att spränga saker i luften.

När det kommer till själva striderna handlar det oftast om att hålla sin position och minimera fiendestyrkorna med runt 10 000-20 000 skott i minuten. Striderna blir sällan tråkiga men på grund av bitvis dålig nivådesign blir man ett lätt byte i de trånga korridorerna. När fienderna ligger på offensiven kan en liten raket slå ut hela Jericho-styrkan utan att man direkt kan göra något åt det. Här tycker jag nog att produktionsteamet behövt tänka till lite mer under utvecklingen för då hade det här spelet förmodligen blivit riktigt bra. Striderna i öppna omgivningar fungerar nämligen hur fint som helst.

Clive Barker's Jericho gör mycket rätt och inte minst atmosfären byggs upp på ett småkusligt sätt med smutsiga omgivningar, blodfläckar på väggarna och stora pölar på golven i byggnaderna samt viskande barnröster i mörkret. Det här är egentligen inget skrämmande spel men för mig som räds allt som har med skräck att göra kändes det ändå ganska olustigt vid sina tillfällen. Vad ljudet beträffar tycker jag att röstskådespelarna gör ett helt okej jobb även om det blir en hel del stereotypiska fraser under de åtta timmar det tar att spela igenom spelet.

Det finns en hel del som talar för den här titeln men samtidigt är det omöjligt att blunda inför problemen. För utvecklar man ett skjutspel gäller det att striderna både underhåller och fungerar klockrent vare sig man befinner sig utomhus eller i trånga korridorer. Med en uppföljare tror jag att Jericho kan bli precis så bra som det först var menat. Och ironiskt nog skapade Gud enligt historien ondskan först men förvisade sin skapelse för att påbörja något helt nytt.

Betyg: 6

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.