Coldplay – Viva la vida and Death to all his friends

Då vet jag inte riktigt vad de menar.

Lost är inspirerad av amerikansk gospel med allsång och kyrkoorglar, Reign of Fire är som tagen ur shoegazereran och ljudslingorna i Strawberry Swing låter som kinesisk folkmusik. Publikfriande vet jag inte, men bra är det i alla fall. Väldigt bra.

Visst, man lyssnar nog inte på Coldplay för att få någon sex, drugs & rock’n’roll-känsla - snarare för festivalstämning och ståtliga gitarrekon - men folk som säger att de bara följer mall 1A är nog lite ute och cyklar.

Anledningen till den väldigt långa albumtiteln är att man själv ska få välja titel på albumet. Tycker man att det är glatt och euforiskt säger man ”Viva la Vida”, och tycker man att det är deppigt som en plaskig novembermorgon säger man ”Death and all his friends”. Jag röstar på det förstnämnda. Detta är ett av deras mest positiva album och producenten Brian Eno har, precis som han gjorde med U2 för några decennier sedan, förvandlat några av låtarna till smärre underverk.

Ett exempel är skivans intro Life in technicolor. Jag läste någonstans att det från början var en hel låt, och det är enormt trist att de kapade den för just när man sitter där med armhåren svajandes som gräset på Afrikas savann avslutas låten. Ett annat är Viva la vida som tillhör en av deras allra bästa låtar någonsin. Med svepande violiner och det typiska Coldplaypianot är den väldigt lätt att gilla och kommer nog bli ett Sommaren 2008-theme för väldigt många.

Ett par halvsömniga låtar (42, Yes, Violet Hill) håller deras fjärde studioalbum från en riktig toppnotering, men annars är det bara att välkomna Chris Martin som den nye Bono.

Låtlista:

1. Life In Technicolor
2. Cemeteries Of London
3. Lost!
4. 42
5. Lovers In Japan/Reign Of Love
6. Yes
7. Viva La Vida
8. Violet Hill
9. Strawberry Swing
10. Death And All His Friends