Computer game bullshit

Plastgubbar förstör allt för mig. Extra jobbigt var det senast i I Am Legend, där vampyrzombierna är smärtsamt uppenbart datorgenererade, istället för att, åh jag vet inte, spelas av riktiga människor. Man kan undra varför producenten spenderade miljontals dollar på att skapa ett trovärdigt övergivet New York, bara för att i ett slag rasera illusionen med oheliga polygoner. Inte ens rådjuren är verkliga. Jag tror det kan bero på att kompetensen försvunnit.

Grafiska designers går femhundra på dussinet i Hollywood, samtidigt som de gamla specialeffektsrävarna blir gamla och dör. Det finns nästan inga kvar som faktiskt vet hur man riggar en rejäl explosion – på riktigt. Istället hyr man in några animatörer som gör allt i datorn. Det blir aldrig samma sak.

Nej, jag vill se en återgång till animatronics och fullskaliga modeller. Ta Jurassic Park, till exempel. En 15 år gammal film vars effekter är minst lika bra som dagens. Ändå tvivlar jag på att den skulle kunnat gjorts lika bra idag. Är inte det tragikomiskt, så säg?

En fantastisk animatronic ser vi i Hajen. Denna best ser rätt overklig ut, och ingen tror för ett ögonblick att den är riktig, men skådespelarna kan åtminstone se den, istället för att, som fallet är med cgi-karaktärer och -monster, stirra i dess allmänna riktning men aldrig rakt på den.

”You're gonna need a bigger boat”, säger Roy Scheider när han för första gången ser hajen. Det stod inte i manus utan var en improvisation. Han hade såklart sett hajmodellen innan inspelningen, men just där i scenen, när hans karaktär äntligen får syn på monstret, kändes det verkligt, och vi får en kommentar som känns äkta.

Än finns det dock hopp: Batman Begins och kommande uppföljaren The Dark Knight är några av de få moderna storbudgetfilmer som inte infekterats av cgi-pesten.

På andra sidan spektrat hittar vi en av de värsta syndarna: Star Wars: Revenge of the Sith. Jag menar, är det en animerad film eller en spelfilm? Det finns en diskrepans där som är olustig.

Vissa säger, ”äh, sånt tänker jag inte på”, eller ”det lägger jag inte märkte till”. Men jo, det gör du. Kanske inte medvetet, men det finns där, långt bak. Resultatet blir att filmen inte drar dig in lika hårt, utan det blir underförstått av hjärnan att vad den ser inte är på riktigt.

Hjärnan uppfattar också när interaktionen mellan karaktärer inte funkar. Ett faktum: skådespelare är människor. Det spelar ingen roll hur bra han eller hon är – ingen kan stå i ett blått rum och föra bra dialog med ett pappersansikte fasttejpat på en pinne. Det finns ingen energi, ingenting som skådespelarna kan studsa fram och tillbaka och reagera på. All interaktion med cgi-karaktärer ligger på marken, död som en trasdocka.

Och det är inte roligt att titta på. Inte roligt alls. Ungefär lika roligt som att klä på sig en dyngsur tröja. På vintern. Varpå man blir skjuten i huvudet.