Crash of the Titans

Börja med att lägga ned den gamla skolans Crash-plattformande tillsammans med en stor dos beat 'em up så kommer du rätt nära själva kärnan i spelupplevelsen. Häll sedan i ett par deciliter estetik och ljudbild väldigt snarlik härliga Rayman 2. Sist, men inte minst, släpper du ned ett antal titaner för att få en liten twist på det hela. Om du inte känner dig nöjd - strössla lite rollspelsinslag och ett par karaktärer från Crash-universumet över smeten innan du låter den börja jäsa. Såja, perfekt! Under tiden vi väntar tänkte jag passa på att berätta lite om första gången jag smakade på detta bakverk vid namn Crash of the Titans.

Kan väl inte påstå att förväntningarna var höga, men den stilsäkra inledningen erbjöd en känsla av trygghet - ett silhuettdrama som absolut inte skämdes för sig. Ett par minuter senare raserades känslan totalt för att ersättas av besvikelse över att de enda intrycken som strömmade från skärmen pekade åt ett och samma håll – ett hafsverk av det värsta slaget. Kraftiga screen-tearings, trevliga röster dock till synes inspelade med en leksaksmikrofon och frekventa slow-downs. Det brukar ganska snabbt märkas när själ och hjärta varit iblandade i en spelproduktion, och här kändes de mestadels frånvarande. Vilken tur då, att man inte hade utrymme att låta sig avskräckas i ett så tidigt skede, för när shocken väl lagt sig började konturerna av ett småtrevligt spel synliggöras. Ja, du kan ställa in allt i ugnen nu.

Att vandra upp längs näringskedjan var underhållande – till en början. Vissa av titanerna var så stora att det krävdes att man besegrade en mindre först, som man sedan nyttjade för att besegra en större. Efter ett par timmar började dock hela grejen kännas tjatig, men lyckligtvis kunde en vän hoppa in och stundtals spela tillsammans med mig. Delad glädje är dubbel glädje, som det ofta heter. Vad jag däremot inte var beredd på var att vissa sekvenser var hopplösa att ta sig förbi ensam – klungor av galet farliga fiender flängades efter en samtidigt som man försökte hugga sig en titan som spenderade mer tid till att blockera ens attacker än att faktiskt ta skada av dem. Min vän började tröttna på mitt frekventa “kom och hjälp mig”, men jag kunde knappast brytt mig mindre – det är ju dylika saker man har vänner till. Tar du ut kakan ur ugnen så den får svalna?

Fast, den främsta behållningen var egentligen inte själva spelandet, utan känslan av att ta del av en interaktiv tecknad serie utspelandes i härliga miljöer. Tack vare en kombination av oemotståndlig fånighet blandad med en del humor riktad till en äldre publik undrade man frekvent vad som väntade runt nästa hörn - kanske en konfrontation med tidernas fjolligaste tiger?

Sådärja, då var kakan färdig. Svårt att hålla dig från att ta en tugga? Jasså, inte? Men om jag tar en tugga samtidigt så kanske...

Betyg: 5

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.