Det börjar dock uppmärksammas mer då effekterna av det blir synligare; jag känner till fall ifrån skolan och privatlivet där människor rent utav skiter i allt förutom deras spelande. Jag har själv försummat skolan, vänner och livet rent allmänt för att spela datorspel. Så varför beter sig vissa människor såhär och vad är det som är så speciellt med datorspel?
Alla som någon gång spelat ett datorspel och funnit det kul har märkt att tiden flyger iväg. En stund kan snabbt bli flera timmar utan att man märker det och helt plötsligt har hela dagen försvunnit. Som det mesta annat tar dock spelet slut, man har klarat det och plötsligt är det inte kul längre.
Men vad händer om spelet inte tar slut? Om det alltid finns nya ställen att utforska, nya saker att tillförskaffa sig och fler uppdrag att slutföra. Detta gäller alla spel som har stöd för att spelas via internet, för då har du alltid någon ny att spela emot, att besegra och klättra i eventuella rankinglistor. Och om man nu lyckas bemästra ett spel, bli bäst i världen och klarat av det på alla tänkbara nivåer vad händer då? Då går man bara vidare till nästa spel…
Så varför är det så speciellt med att gå upp en nivå, att klara av en viss bana eller hitta en viss sak? Enkelt, du får en belöning! Som spelare får man känna sig duktig, ”jag klarade detta”. Detta är ett vanligt knep i all slags marknadsföring. På något sätt skall du få din kund att känna belöning för att den använder din produkt och detta körs det stenhårt på i spel. Även om ett vapen du hittar förbättrar din karaktär med hela 0.06% så känner sig spelaren duktig och vill fortsätta känna denna känsla. Om du någonsin undrar varför World of Warcraft blev så himla stort så här har du anledningen. Stor del av spelet går ut på att få spelaren att känna sig duktig med små belöningar hela tiden.
När man studerar till lärare så får man läsa om gruppsykologi, identifiering och en massa småsaker. I alla fall så får vi lära oss hur viktigt det är, speciellt för unga, att få känna sig delaktiga i grupper. Att få känna en tillhörighet till någonting och det är vad datorspel ger, i stora mängder. Att tillsammans med sin grupp möta utmaningar och besegra hinder som själv hade varit omöjligt. Med tiden tillsammans byggs gruppen starkare och starkare och till slut kan den nästan kännas som en familj och att lämna den kan bli mycket tungt (fast efter ett par veckor har man glömt de flesta där). Så även om man tröttnat på spelet och vill sluta kanske man inte gör det eftersom man står så nära de man spelar med. Att man sviker dem.
Men det finns en faktor som är betydligt kraftigare än belöningen och det sociala. Nämligen att man kan vara vem man vill! Det enda som begränsar är spelarens egen fantasi. Oavsett vad du är för slags person bakom skärmen, så länge du aktar vad du skriver kan du utge dig att vara en 66 år gammal tant som spelar Quake (kan dock bli svårt att hålla skepnaden om du skall prata över ventrilo). Det här måste självfallet inte vara negativt, alla kan behöva en verklighetsflykt då och då. Men det är lätt hänt att verkligheten blir den främmande världen istället för spelvärlden.
Så vad är min poäng med allt detta? Jag vill helt enkelt uppmärksamma ämnet lite då jag tror att många har ett spelberoende utan att de inser eller erkänner det. Jag skulle vilja påstå att i alla fall hälften av de personer som spelar ett MMORPG (Massive multiplayer online roleplaying game) är beroende till viss grad och topp 5 % av dem lever totalt i den fantasivärlden. Frågan är, hur stort är ditt spelberoende?