De fina flickorna

Det som först väcker henne är värken. Hon försöker ta ett andetag och möts av en brännande smärta i revbenen, som blommar ut i en molande värk i ryggen. Hon andas i korta andetag, försöker öppna ögonen och värja sig från det skarpa ljuset i rummet. Väggarna är målade i vitt och en skarp, unken doft slår emot henne när hon sätter sig upp. Det luktar svett, hasch och vaniljvodka. Någon har glömt en skiva kvar i CD-spelaren, volymen hörs knappt.
Hon är inte hemma. Det bränner till i henne, ett kort rus av ångest och ett förtvivlat försök att minnas gårdagkvällen. Allt efter som svaga fragment kommer tillbaka till henne, allt efter som hon förstår känner hon paniken sprida sig. Vad ska hon göra? Det vänder sig i magen på henne, hon rusar upp och hinner känna spyorna komma. Hon snubblar på tröskeln in till badrummet, det svartnar för ögonen av yrseln. Den första reaktionen möter tystnaden i ett hemskt eko som inte vill lämna henne. ”Titta, vilken fin hora vi har hittat”.

Om hon gick hem nu, om hon gick till polisen. Ytterdörren är bara tre meter bort, tre meter bort ifrån en oändlig process av nya våldtäkter. ”Vad hade du druckit?”, ”vad är dina tidigare sexuella erfarenheter?”. Det skulle rubriceras som utnyttjande om det ens gick till domstol. Om de ens trodde på henne. Sen skulle hon skickas vidare till en psykolog för att få hjälp med att bearbeta hennes förväntade skuldkänslor. Fina flickor förväntas känna skuld för det inträffade, hon skulle förväntas vara offret, den roll som hennes fortplantningsorgan sedan födseln vallat in henne i. Fina flickor tar den långa, hårda vägen och ska agera med sunt förnuft. De ska tyckas synd om, drömma mardrömmar om nätterna och matas med antidepressiva medel; en slags belöning för att de gjort det rätta, att de håller sig på rätt sida av lagen och att de litar på snälla farbror polisen, som med ett vänligt leende diskret stoppar under förundersökningen i en pärm. I ett arkiv. Bara för ren formalias skull.

Fina flickor hämnas inte.

Hämnd, ett sådant barnsligt begär! Men hennes blick letar sig vidare in under badkaret där något svart och hårt sticker ut. En revolver är tyngre än vad man tror. Hon lägger den prövande i handen, och vänder och vrider på den dödliga tingesten. En berusande känsla av makt hisnar i maggropen utblandat med hatet. Människan ska inte hata, framförallt inte flickor, det vet hon. Hat leder till krig och hemska saker, hat är en förkastlig känsla som man genom gruppterapi omvandlar till förlåtelse. En god människa förlåter den värsta syndare och lär sig att älska sin fiende. Det finns säkert en förklarlig anledning till varför han som ligger utbredd i sängen tio meter ifrån henne gjorde som han gjorde. Han hade säkert en hemsk barndom, och det är ju faktiskt inte hans fel att han inte visste om hon ville eller inte. Hon låg ju bara där och sa varken nej eller ja. Dessutom hade hon druckit, då är det bara att ta för sig. Nej, hon borde förlåta honom för att hon agerat så oansvarigt. Flickor agerar inte oansvarigt och de dricker sannerligen inte. Inte de fina flickorna.

Hennes sista stapplande steg in i sovrummet; hennes sista oskyldiga steg ut ur friheten – eller är det in i friheten? Hon kan ju alltid yrka på tillfällig sinnesförvirring. Hon måste bli av med den äckliga klumpen i strupen och den olidliga känslan av maktlöshet som håller på att förtära henne. Det är hennes sista sekunder som offer. Det klickande ljudet ekar ganska högt när hon tar ned hanen och sätter sitt pekfinger på avtryckaren. Förmodligen går det fel för att hon rycker till när skottet går av, eller för att han vaknar i samma sekund. Han skriker till av smärta när kulan skjuts in i hans mage, och han ser henne skräckslaget i ögonen. Blodet pulserar mörkrött ut på lakanen; pulserar snabbt i hennes ådror. Hon skjuter de sista två skotten med precision, betraktar med lättnad hans förstelnade ansiktsuttryck, och fnittrar förtjust.