De tio bästa barnprogramsintrona

Piff och Puff - Räddningspatrullen (André Vifot Haas)
Även om pojkarna i E.M.D till utseendet lätt kan misstas för ett gäng ekorrar finns det dock en stor skillnad mellan de båda; ekorrar kan nämligen skapa genuint bra musik. Eller ja, Piff & Puff kan i alla fall. Eller skaparna till Chip'n Dale Rescue Rangers åtminstone. Hur som helst räddade Piff & Puff tillsammans med sin eminenta räddningspatrull inte bara djur i fara utan även mina kvällar framför tv-apparaten.




Hajk (Erik Nahlén)
Sommar-Hajk är en klassiker inom barnprogramssignaturmelodierna. Både innan och efter Bengt Asterlind hade gjort en dammsugare av en toalettrulle eller flugsmälla av ett hönsnät drog Sven-Ingvars igång den trallvänliga ”Sommar å sol”-melodin. Notera de sköna killarna som kastar boll vid staketet. (Det finns till och med en hel flashbacktråd, med 700 svar på 100 000 visningar, tillägnad dessa grabbar.)




Fem myror är fler än fyra elefanter (Anders Ingvarsson)
Det är låten som förföljt mig och min bror större delen av våra liv, en låt som vi kan börja spontannynna på även 15 år efter det att vi blev hjärntvättade med detta 70-talsflummande flöjtspelande som för alltid kommer att få mig att associera Camels hitlåtar med Fem myror ... och inte tvärtom. "Tutt-e-dutt-e-tude-DUU-duu..." Magnus, Brasses och Evas pedagogiska succéprogram hjälpte nog många att läsa och räkna - det är helt enkelt inte lika roligt att plugga om skillnaden mellan olika djur när man kan se på Brasses latjolajbanlåda™ och lära av honom i stället. "Tycker han, ja ..."




Björnes Magasin (André Vifot Haas)
Världens mysigaste mysbjörn hade också världens mysigaste mysmelodi. Lyd mitt råd och plocka fram brie-osten ur kylen, lägg upp kexen på ett fat och korka upp läsken (eller vinet om du har åldern och tycket inne) och njut av ett stycke ren och skär nostalgi.




Ducktales (Erik Nahlén)
Så förtjust jag var i den här låten som ung. När Disneyklubben gick igång och Eva Röse presenterade Duck Tales skulle volymen höjas upp till den grad att mina föräldrar fick tejpa kuddar kring huvudet. Musiken till 8-bitsspelet Duck Tales var även den riktigt bra och jag hade ofta titelskärmen, månbanan och Amazonasbanan igång som en radio när jag flängde runt något annat. (Kom ihåg att det här var pre-youtube).

Som vanligt är den amerikanska versionen bättre, men det var ju den här svenska man växte upp med.




Ika i rutan (André Vifot Haas)
En lite uppfräschad och elektrifierad ljudbild och signaturmelodin till tidernas mest psykedeliska barnprogram skulle helt seriöst funka ute på vilken hipp elektroklubb som helst. Ika Nords dåvarande partner Lars Demian skulle utan tvekan vara ”up there” med Justice och grabbarna.




Trasdockorna (Jillie Kaaret)
Jag är en trasdocka, och en ganska glad och lycklig trasdocka nu för tiden. Men när jag var yngre så var det inte lika kul, barn kan vara grymma. Att då lyssna på Trasdockornas melodi när man kom hem kunde lysa upp en annars totalt värdelös dag där allt jag fått höra var hur annorlunda och fel jag var. Trasdockorna godkände och lindrade och när mina barn växer upp kommer de att tvångsmatas med det härliga barnprogrammet med den söta och nostalgiska melodin.




Babar (Erik Nahlén)
När andra barnprogramssignaturmelodier *host* Duck Tales *host* signalerar fart och fläkt gör Babar tvärtom. Ackompanjerat av ett stillsamt piano är hela introt med de snälla franska elefanterna fruktansvärt vackert och man hör direkt att det är en väldigt mysig serie man kommer att bevittna.




Kalles klätterträd (André Vifot Haas)
Under min uppväxt hade jag två idoler, E-Type och Kalle i Kalles klätterträd. E-Type för att ingen annan kunde säga ”comin' up, comin' up” med samma trovärdighet och Kalle för att han hade ett eget träd på balkongen, en tjock och glad morfar och en fullkomligt underbar flickvän vid namn Emma (visserligen bara i fantasin men vad spelar det egentligen för roll?). Som toppen på gräddberget hade han dessutom en galet catchig titelsång.




Bumbibjörnarna (Erik Nahlén)
Tvärtemot vad många tror är det inte Peter Jöback som sjunger titelmelodin till dessa preparattörstande studsbjörnar utan istället Haakon Pedersen - samma kille som tonsatte Piff & Puff. Bumbibjörnarna är faktiskt Disneys allra första serie och när den först lanserades i Sverige 1985 hette de Gummibjörnarna. Varför de bytte namn vet vi inte, men det kan ju ha något att göra med att de inte ville bli förknippade med Malacos gelatinsprängda godisar.