Deja vu

New Orleans har precis lyckats ta sig samman efter orkanen Katrina när nästa katastrof är framme och skrattar staden i ansiktet. Fick du någon slags känsla där? Kanske en känsla av ett tvåstavigt ord som bara kan uttalas på franska? Det hade jag under hela filmen.

Deja Vu är en extremt passande filmtitel, för det är just det man drabbas av när man ser filmen. Har jag inte sett det här förut?

Och det har man. Definitivt.

Efter en utav mina absoluta favoritfilmer, Man on Fire, är den gamla regissören Tony Scott tillbaka med filmen som skall förvalta arvet. Mina förväntningar på denna film var alltså uppskruvade till en väldigt oblyg nivå och innan biopremiären var jag uppspelt som ett barn på julafton. Men så besviken jag blev.

Det börjar bra, och fortsätter så, ända till man får reda på vad som är polisens nya vapen mot brottsbekämpningen – tidsresor. Och det är ungefär här trovärdigheten sjunker som den sprängda färjan. Filmen blir snarare fånig science fiction istället för nyskapande actiondrama och andra filmer rullar hela tiden framför ögonen.

Butterfly Effect. Tillbaka till framtiden. Timecop. De tolv apornas armé. CSI.

Inte ens Tony Scotts überläckra foto i Man of Fire är kvar. Färjekatastrofen i början är visserligen grymt glassig, men sedan är det tyvärr stopp på ögongodiset. Visst, Deja Vu är en väldigt spännande film mellan varven, men det känns väldigt svårt att fängslas på riktigt när det stundtals känns så orealistiskt och överdrivet att Star Trek verkar vara baserad på en verklig händelse.