Demokrati i skolan?

Sverige är ett land där alla får chansen att gå högskola, ett land där alla kan få en hög utbildning. Det är därför vi kan skryta om att ha väldigt många högutbildade akademiker. Kanske detta har med att nästan bara en fjärdedel av dem som gör ut högskolan får jobb. Det är för många som väljer att studera vidare, medan äldreomsorgen och sjukhusen skriker efter personal. Jag mår illa av vart utvecklingen är på väg.

Först, anledningen till att så många kommer in på högskolan är inte för att eleverna är motiverade och kunskapshungriga. Nej, det är för att skolsystemet är gjort så att vem som helst som vill kan gå på högskola. Man behöver inte längre kämpa i skolan för att få godkänt. Nej, närvaro är i princip fullt tillräckligt. Har man inte sagt något alltför dumt, så kanske man till och med får VG. Elever har i vissa fall privilegiet att välja betyg efter behag.

Själv har jag läst 20 % mer än ett normalt gymnasieprogram, och inte haft några som helst problem att klara nästan alla kurser med högsta betyg. Jag har en enorm kunskapstörst och vill verkligen få utmaningar. Ändå kändes gymnasiet inte som om det uppnådde mina krav. Hade Sverige varit ett land med fungerande utbildning så hade jag fått kämpa utan att behöva välja till massa kurser. Jag hade kanske till och med behövt läsa lite i böckerna för att få mina MVGn. Men nej, i Sverige är vi en demokrati. Alla skall ha samma rättigheter. Det spelar ingen roll om man är begåvad eller inte, om man är intresserad eller om man skolkar hälften utav lektionerna. Alla skall kunna få det betyg de vill ha ändå. Det är ju demokratiskt. Ana min ironi.

Vad jag menar är, jag är så trött på att Sverige inte alls ger utmaningar till de som verkligen skulle kunna bilda en akademisk elit, de som bygger nästa generations rymdfarkoster och datanätverk. För att kunna få dessa utmaningar söker de sig istället utomlands. Det räcker faktiskt inte att det på pappret står att Sverige har hög utbildningsnivå, man måste jämföra med andra länder också. Då inser vi att det kanske inte är så bra som vi tror.

Vi alla är olika, vissa passar helt enkelt inte i skolbänken. Det räcker med en person som inte är motiverad, och en hel klass blir lidande. Jag föreslår därför; låt demokrati stå för möjlighet, inte för likhet. Alla som vill läsa en två års gymnasieutbildning på fyra år skall få göra det, tillsammans med likasinnade som också vill läsa långsammare. De med dyslexi skall få den stödundervisning som lämpligen behövs. Det skall finnas gymnasieprogram för dem som snabbt vill ut i arbetslivet, och inte behöver veta vad en integral är. Vi skall även hjälpa de som har andra behov. Vi måste hjälpa de som varje dag inte får sina speciella behov tillgodosedda. Se på USA, Kina och Ryssland. De är i detta avseende äkta demokratier. De tar till vara på denna grupp mycket mer än Sverige gjort de senaste trettio åren, och hjälper gladeligen de drabbade Svenskar som har dessa speciella behov. Jag pratar om de som behöver utmaningar för att inte bli uttråkade och skoltrötta.

Om mitt barn skulle ha ett ovanligt behov av intellektuell stimulans, så skulle jag göra allt för att tillgodose det. Detta skall behandlas precis som dyslexi eller barn med damp och ADHD. Det skall finnas lärare som kan släcka mitt barns kunskapstörst, och skolor där mitt barn ser att det inte är ensamt med sitt speciella behov. Vi måste ta hand om dessa barn precis som alla andra, det är vad demokrati handlar om, tillgodose behov.

Min önskan är i kort; att tillgodose allas behov. Låt högskolorna bli ett ställe där det ställs utmaningar, låt vägen dit kantas av utmaningar. Annars så kommer Sveriges akademiker bestå av de som för 50 år sedan var industriarbetare, medan Europa och Amerika får de svenskar som faktiskt ändrar i världshistorien.